Fredsbloggen

På ledarplats i DN skrev Per Ahlin den 11 december om svårigheterna av att tvinga fram fred utifrån och behovet av att förebygga konflikter innan de fått dödliga konsekvenser. I DN den 19 december skriver han om en total och global nedrustning av kärnvapen. Båda dessa frågor är högst aktuella och det är glädjande att DNs ledarskribenter lyfter dem och att de gör det på ett så förtjänstfullt sett som Ahlin. Han är därför välförtjänt ett stort fång rosor lagom till jul.

Jesper Wiklund

På senare tid har man kunnat hitta några artiklar om Veolia och hur de bryter mot folkrätten genom att bygga en spårväg i östra Jerusalem på uppdrag av Israel. Det är nämligen förbjudet enligt folkrätten för en ockupationsmakt att bygga eller på andra sätt störa eller ändra demografin och infrastrukturen på ockuperat område. Enligt Veolia kommer spårvägen gynna alla boende i östra Jerusalem men den byggs framförallt för att bättre koppla ihop bosättningarna med stadskärnan. Denna artikel i Fria Tidningen, http://www.fria.nu/artikel/75948, berättar om den närastående upphandlingen av driften av Stockholms lokaltrafik. Veolia är ett av de företag som lämnat in anbud till Stockholms stad för att fortsätta att driva SL. Under hösten har protesterna mot detta börjat ta fart.

Diakonia, är en av de organisationer som starkt kritiserat detta och även fått uppmärksamhet för det, både i Sverige och internationellt . Och efter att andra företag på senare tid fått på foten för att de bryter mot folkrätten genom aktiviteter på ockuperat område borde rimligtvis även Veolia få det. Och mer av detta! Det ska svida att bryta mot folkrätten. Jag vill se fler snöbollseffekter. Att bryta mot folkrätten ska helt enkelt inte vara OK. Och framförallt statliga företag och institutioner borde besluta att ha det som en del av kraven vid offentliga upphandlingar, att företagen som lämnar anbud inte kan bli aktuella ifall de kraftigt kränker mänskliga rättigheter eller folkrätten.

Länken till denna artikel hittade jag för övrigt i ett palestinskt nyhetsbrev som en israelisk kompis till mig vidarebefordrade. Kul att Joakim och Diakonia även får internationell uppmärksamhet. Heja heja!

För ett tag sedan skulle jag ut och resa men kom på flygplatsen på att jag glömt mitt och min sons pass hemma. Som tur var kunde jag köpa två tillfälliga pass, men till en kostnad av nästan 2000 kronor och ett stort hål i plånboken för resten av månaden. Visst sved det, visst svor jag, visst är det en utgift jag fortfarande har svårt att acceptera. Men ändå bleknar den vid en snabb jämförelse av hur mycket vi lägger på vårt försvar. De pengar jag lade på de tillfälliga passen når nämligen inte upp till ens två sekunders försvarsutgifter. Det tål att upprepas - varje sekund kostar de det svenska försvaret rejält över 1000 kronor!

Den summa vi lägger varje år på enbart det militära försvaret skulle vara tillräckligt för att fördubbla pensionerna eller anslaget till forskning och universitetsutbildning.

Den stora frågan för försvarsivrare så väl som för oss kritiker är om vi får maximal säkerhet för varje satsad krona. En jämförelse visar att svenska soldater kostar väsentligt mer än i andra länder.  Men den allra största frågan att besvara är kanske ändå vilken typ av hot det är vi i första hand skall försvara oss mot. Inte bara de senaste, säg tio, åren utan förmodligen de senaste 195 åren har fler svenskar dött i sjukdomar, olyckor eller naturkatastrofer - i Sverige eller utomlands - än i väpnade konflikter. Den senaste Försvarsberedningen visade ju också på att miljöförstöring och klimatförändringar utgör det allvarligaste hotet mot människors säkerhet i dagsläget. Varför har detta då inte återspeglat sig i statsbudgeten? Miljödepartementets budget skulle behöva tiodubblas för att komma i närheten av utgifterna inom försvarsdepartementet.

En annan fråga som tål att diskuteras är den om Politik för Global Utveckling (PGU) som man enats om mellan samtliga riksdagspartier och där man kommit överens om att samtliga politikområden skall verka för global rättvisa och utveckling. Detta gäller biståndspolitik så väl som handel- , utrikes- och försvarspolitik. Man kan undra på vilket sätt svenska vapenleveranser till kärnvapenmakterna Indien och Pakistan (som dessutom befinner sig i konflikt med varandra) bidrar till ökad säkerhet eller hur försäljning till diktaturerna Saudarabien och Förenade Arabemiraten skall bidra till minskad fattigdom. Eller hur den ansvariga myndigheten, Inspektionen för Strategiska Produkter, ens kan komma på tanken att öppna upp för framtida försäljning av krigsmateriel till Colombia samtidigt som man vill bidra till en förhandlad lösning på konflikten. Detta i en situation där ett flertal i den colombianska kongressen befinner sig i en rättsprocess för sina kopplingar till paramilitärerna i landet.

Om flera av dessa frågor kring svensk försvarspolitik kan man läsa mer i den nyutkomna boken "Säkerhetspolitik för en ny tid" (Åkerstöm, Pax förlag). Målsättningen med boken uppges vara att skapa en fördjupad förståelse kring dagens säkerhetspolitiska debatt. Vi får hoppas att den uppnår det målet och att vi de närmaste åren kanske rentav får se ett bredare ifrågasättande av den svenska säkerhetspolitiken.


                                                                                                                                                                                            Jesper Wiklund

Efter över fyrtio års väpnad konflikt i Colombia krävs en bred uppslutning för fred i samhället och en hållbar och rättvis lösning. Den nya situationen i landet har aktualiserat frågan om att finna en politiskt förhandlad lösning på konflikten som ett alternativ till den militära strategi som idag tillämpas av regeringen. Här är det civila samhället en nyckelaktör.

- De civila aktörerna balanserar på knivens egg i konfliktens Colombia. Det är svårt att hålla sig utanför. Därför är det inte heller bara regeringen och de väpnade aktörernas ansvar att hitta lösningar på konflikten, det ligger också på var och en av oss i det civila samhället. Det är inte bara en konflikt som avgörs på slagfältet, den går djupare än så. Därför måste en fredsprocess ha en social förankring, det handlar inte bara om att sluta skjuta på varandra, säger Herminio López Ariza, generalsekreterare i ungdomsnätverket Red de Jóvenes Magdalena Medio.

Över fyrtio år av väpnad konflikt och återkommande konfrontationer mellan paramilitär, gerilla och regering har orsakat ett oerhört lidande för civilbefolkningen och försvagat rättssäkerheten i Colombia. I konfliktens spår har det vuxit fram en humanitär kris av enorm omfattning. Det finns positiva inslag i MR-situationen i landet, men i många fall pekar civilsamhället på att situationen har förvärrats. Med bakgrund av detta har en bred akademisk som politisk debatt om övergångsrättvisa och fredsbyggande skapats.

María Clemencia Herrera, ursprungsfolksledare från amazonasfolket Uitoto, ställer krav på fred och deltagande.

- I dag är hela samhället påverkat av konflikten. Ursprungsfolken anklagas för att erbjuda de väpnade aktörerna skydd. De anklagar oss för att stödja såväl paramilitärerna som gerillan, men vi har inte med dem att göra. Ursprungsfolken arbetar för att återerövra våra territorier som har stulits från oss och vi vill bli lämnade i lugn och ro på vår mark. Vi arbetar för enighet, solidaritet och jämlikhet, säger hon.

Herminio och Clemencia deltog i ett seminarium i Sveriges Riksdag den 3 december.

Idag skriver mer än 100 länder under ett förbud mot klustervapen i Oslo. Ett fåtal länder med Norge och Irland i spetsen har tillsammans med hundratals frivilligorganisationer drivit fram förbudet.

Klustervapen sprider mängder av minigranater omkring sig och orsakar enormt mänskligt lidande. Sverige meddelade för ett par veckor sedan att det kommer att skriva under, vilket innebär att det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 måste skrotas.

- Även om några av stormakterna inte vill skriva under avtalet har det redan blivit moraliskt förkastligt att använda vapnet, säger Thomas Nash som är ordförande i Cluster Munition Coalition till Svenska Dagbladet.

Ryssland och USA är bland de länder som inte kommer att underteckna avtalet. Efter undertecknandet idag ska avtalet ratificeras och kommer sedan att träda i kraft under 2010.

Det var mindre än två år sedan Norge tog initiativ till avtalet, vilket bevisar att det går snabbt att förändra världen ibland, tack vare kampanjarbetet som bedrivits av otaliga personer och organisationer. I Sverige har nätverket mot klustervapen samlat in tusentals namnunderskrifter till den svenska regeringen.