Fredsbloggen

Farc-gerillans försvagade position i Colombia har lett till en ny situation i landet, menar människorättsförsvararen Agustin Jimenez från den colombianska Organisationen för solidaritet med politiska fångar, som var på besök i Sverige i dagarna. De nya styrkeförhållandena betyder inte självklart att situationen för mänskliga rättigheter förbättras.

- Vi är glada över att till exempel kidnappningarna minskat, men samtidigt ser vi ett mönster där tvångsförsvinnanden ökar. Nu har vi kommit till en ny kritisk punkt i utvecklingen i landet, säger han.

Nästan en människa per dag anmäls försvunna, enligt MR-organisationer. Det innebär att siffrorna är tillbaka på samma nivåer som under 80- och 90-talet.

- Även antalet fall av tortyr ökar. Det hänger ihop med regeringens krav på större resultat från militär och polis. Tortyren leder till att fler personer kan gripas.

Uppgifter som kommer fram vid tortyr behöver dock inte självklart innebära att de som grips är skyldiga. För att kunna visa på handlingskraft under sina två mandatperioder, som går mot sitt slut, har president Uribe infört farliga strategier, menar Agustin Jimenez.

- Bland annat handlar det om ett informantsystem, men också ekonomiska ersättningar för dödade gerillasoldater. Det har lett till en ökning av utomrättsliga avrättningar. På advokatkollektivet där jag arbetar har vi fått ta emot väldigt starka vittnesmål och vi var nyss med om att ett barn dödades för att han skulle vittna. Militär är kopplade till detta dödsfall, säger Jimenez.

De senaste faktauppgifterna om utomrättsliga avrättningar, där kropparna efter unga människor klädda i gerillauniform presenterats som dödade i strid, men där det finns bevis som bestrider att dessa skulle tillhöra gerillan, är hårresande.

- Det här handlar om en generaliserad terror. Tidigare genomfördes övergreppen ofta av paramilitären, nu är det ett större deltagande från reguljär militär.

Regeringen försvårar det civila samhällets arbete, men också det internationella samfundets stöd till detta, säger Jimenez. Den utländska närvaron pressas, bland annat genom hårdare visum-regler och kontroller av utlänningar av säkerhetspolisen DAS. Nyligen utvisades en tyska och två fransmän som arbetat med sociala organisationer i landet.

- De försvårar det gemensamma arbetet för mänskliga rättigheter. 

Men Jimenez målar inte allt i svart. I och med Farcs försvagning kan nästa president kanske ha råd med att inta nya perspektiv. Perspektiv på fred och en öppning för en förhandlad lösning på konflikten, samt en intersocial dialog kring denna fred.

Läs mer om fallen med de dödade ungdomarna här och här.

Kilimanjaros glaciärer smälter på grund av klimatförändringarna. Olivia Kibui Mbugua från Kenya visade bilder tagna på det mäktiga berget som tydligt visar hur glaciärerna minskat drastiskt.

Det är inte så enkelt som att klimatförändringar automatiskt leder till krig, menar Olivia som bjudits in till Sverige för att tala om sambandet mellan krig och klimat. Konflikter existerar i ett samspel mellan olika politiska och sociala faktorer, såsom orättvis fördelning av resurser. Men klimatförändringarna kan spä på konflikter eller bidra till att latenta konflikter blir våldsamma. Till exempel när flera grupper konkurrerar om resurser som blir allt knappare.

Olivia gästade Ekumeniska centret, där Kristna Fredsrörelsen har sitt kontor, idag. Hon jobbar på National Council of Churches of Kenya, som arbetar hårt för att påverka politiker att ta sitt klimatansvar.

- Det här är en fråga som är så viktig att den kan driva våra biskopar ut på gatorna i protest, sade Olivia.

För ett land som i stor utsträckning är beroende av jordbruk får klimatförändringarna allvarliga konsekvenser. Torka och översvämning leder till att människor förlorar sin skörd. Nomader tvingas överge sin traditionella livsstil när betesmarkerna försvinner.

På frågan om vad vi kan göra i Sverige, säger Olivia:

- Vi i Afrika måste göra vår läxa och ni i Europa måste göra er. Så kan vi mötas någonstans i mitten. Dialogen mellan det civila samhället på våra respektive kontinenter borde öka så att vi kan dela med oss av våra framsteg. Och ni i den rika världen måste dela med er av ny teknologi.

Olivia besöker Sverige för att delta i aktiviteter inom Kyrkornas Globala Vecka.

Uttorkad brunn i Sudan.

Sveriges regering säger att människorättsperspektivet ska genomsyra all svensk utrikespolitik. Det gäller även vapenexporten. Men Lars Ångström, ledamot för miljöpartiet i exportkontrollrådet för svensk vapenhandel menar att denna är väsensskild från regelverket.

- Lätta på sekretessen och skapa insyn i exportkontrollrådet. Först då kan vi se ett närmande mellan ord och handling, sade han på MR-dagarna i Luleå.

Sverige är världens åttonde största vapenexportör, trots att vi har en restriktiv vapenexportlag. Lars Ångström, som talade på seminariet om svensk vapenexport i Luleå som organiserades av Kristna Fredsrörelsen i samarbete med Svenska freds, Amnesty och Diakonia, menar att lagtexten i sig är bra.

- Där står det att riktlinjerna inte får strida mot svensk utrikespolitik. Exporten är en viktig utrikespolitisk handling, det är ett ställningstagande vilka länder vi exporterar till och det kan ses som ett direkt stöd till till exempel diktaturer eller stater som regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. För problemet är att verkligheten svävar omkring helt skilt från detta regelverk, säger han.

Lars Ångström tycker att det är en paradox att Sverige exporterar vapen till länder som till exempel Saudiarabien och Pakistan, samt att man banat väg för export av krigsmateriel till Colombia trots att där pågår omfattande strider och kränkningar.

- Exportrådet har sin egen sfär som tar beslut som är väsensskilda från de vackra orden om MR i svensk utrikespolitik från till exempel regeringsförklaringen. Allt detta är möjligt på grund av sekretessen.

Enligt Lars Ångström leder sekretessen i exportkontrollrådet, som finns till för att skydda industrin och främmande makt, till att ledamöterna inte kan ställas till svars.

- De har sin egen agenda, en egen dagordning. Jag tycker att man iallafall skulle kunna offentliggöra handlingarna i efterhand för att kunna utdöma ansvar.

Bolivia är sedan länge ett av värdlens mest ojämnlika länder där extrem fattigdom existerar sida vid sida med extrem rikedom. Landet har, eller hade i vart fall, också latinamerikanskt rekord i antal regeringsbildningar, bara sedan 2002 har man hunnit med fyra presidenter. Men man har ändå varit förhållandevis skonade från väpnade konflikter i landet om man får tro Uppsala Universitets konfliktdatabas. Man har också varit förhållandevis förskonade från den extrema brottslighet och våldsanvändning som blivit en del av vardagen i länder som El Salvador, Guatemala, Honduras, Haiti, Mexiko och Colombia samt delar av Venezuela och Brasilien. Denna relativa fredlighet verkade under en period i somras vara ett minne blott.

Den opposition mot president Evo Morales som länge högljutt protesterat mot de flesta av de reformer som föreslogs från dennes sida tog under ett par dagar till vapen och ockuperade rent av myndighetsbyggnader och en av flygplatserna i de provinser där de har som starkast stöd. Man ville stoppa den nya konstitution och den jordreform som Morales försökte driva igenom. Det rapporterades även om dödsskjutningar av grupper från ursprungsfolken som varit mycket starkt bidragande till att föra presidenten till makten. Efter förhandlingar där oppositionen fick möjlighet att förändra stycken i konstitutionen lugnade läget dock ner sig och för ögonblicket tycks det som de inbördeskrig som folk länge fruktat ännu befinner sig en bit bort.

Intressant att notera är dock att Bolivia är det enda landet i Latinamerika som inte har någon nationell vapenlagstiftning. Innehav av vapen (vem som får ha det, hur och var de får förvara det) regleras genom ett gammalt presidentdekret som är långtifrån heltäckande. Det rapporteras nu till exempel om en vapenleverans mellan privatpersoner i Argentina med mottagaradress hos privatpersoner i oppositionsprovinserna i Bolivia. Denna stoppades dock av den strikta argentinska vapenlagstiftningen (som drivits igenom enbart de senaste två åren tack vare ett starkt arbete från argentinska enskilda organisationer inom nätverket Red Argentina por Desarme - RAD). Behövs det sägas att en injektion av skjutvapen i det läge landet befann sig i under dessa dagar hade varit som att släcka en skogsbrand med T-sprit?

Men hade vapenförsäljningen gått den andra vägen är det mycket tveksamt om det funnits juridiska möjligheter för Bolivia att stoppa leveransen. Det råder därför stor enighet om att en prioriterad fråga för hela regionen är att stötta Bolivia i att ta fram en vapenlagstiftning som ger myndigheter praktisk möjlighet att kontrollera vem som har ett vapen, hur många de är och var de har dessa.

Astríd Orjuela från CCJ (Colombia) och Juan José Lima, Cejip (Bolivia) på
ett FN-möte om vapen i sommras

Det verkar också som att det finns en god jordmån för ett sånt arbete i dagsläget. Den Bolivianska organisationen Cejip har lyckats föra samman de två i frågan mycket viktiga myndigheterna polis och militär till att enas kring ett förslag och man jobbar nu för att skapa en bred parlamentarisk enhet innan förslaget lyfts i parlamentet. Vi får hoppas att det går lika bra som det gick i Argentina för ett par år sedan.

Jesper Wiklund

Känns det tryggare nu med en ny president på väg in i Vitahuset? Med en Obama som uttryckligen vill lyssna och eftersträvar dialog? Med en ledare för värdens största demokrati - och producent av växthusgaser - som säger sig vilja ha en förändring? Jo, många i USA och även värden i stort var lyckliga när Barak Obama utropades till segrare i valet den 4:e november. Men det är inte alla som gläder sig. I Washington Post beskrivs i en artikel från den 27:e oktober 2008 (av Fredrick kunkle) hur, i en situation där folk slutat köpa kläder, bilar och möbler, försäljningen av vapen och ammunition ökat med mellan 8 och 10 procent under året.

Ökningen kan ha flera orsaker. Den sviktande ekonomin har skapat en ökad känsla av otrygghet som vissa försöker kompensera med ökad beväpning. Men många köpare, säljare och experter menar att även en rädsla för att Obama tillsammans med demokrater i kongressen skall driva igenom stärkt vapenkontroll bidragit till vad som kan ses som en "hamstring" av vapen bland sektorer i det amerikanska samhället. Detta baserat på uttalanden från Obama där han säger att han stödjet individers rätt att bära vapen men också sunda säkerhetsåtgärder.

Men inte heller McCain var en favorit bland vapenfantasterna. Även om de kände sig mindre hotade av honom var det flera som var arga över hans tidigare stöd till kontrollåtgärder så som att även de som köper vapen på vapenmässor måste genomgå en bakgrundskontroll. Däremot rapporteras de flesta gilla älgjagande Palin.

Med tanke på att den koppling som tycks råda mellan ekonomisk tilbakagång, rädsla för en presidentkandidat som lockat historiskt många väljare till vallokalerna och ökande vapenförsäljning kanske vi törs hoppas på ett riktigt dåligt vapenår 2009 - det skulle vi alla tjäna på.

Jesper Wiklund

Fången bakom gallret i besöksrummet har suttit inne i två år och fyra månader utan dom. Han är en av säkert tusentals fångar i fängelserna i Chiapas som inte fått en rättvis prövning av sitt fall. Dessutom är han en av många som kategoriseras som politiska fångar och där man kan bevisa att de utsatts för rättsövergrepp med fabricerade anklagelser, inte fått rätt till advokat eller tolk, och som torterats vid ett flertal tillfällen, av poliser, på åklagarmyndighet och på anstalten. Samtliga politiska fångar har varit engagerade politiskt eller socialt och på så sätt setts som ett hot mot regering eller lokala makthavare, officiella eller inofficiella. Många av dem är zapatistsympatisörer, nästan alla tillhör något ursprungsfolk.

Som tur var finns det ljusglimtar i helveteshistorierna också. Några dagar senare åkte jag folkabuss tre timmar utanför San Cristobal de las Casas bland överväldigande bergslandskap och träffade en av de fångar som släpptes i april efter en över 30 dagar lång hungerstrejk och massiva påtryckningar från MR-organisationer nationellt och internationellt. Såna som vi. Nu sitter han i hängmattan i sitt lilla hus och frun lagar tortillas och de fyra barnen kan nästan inte slita sig ifrån honom. Han är visserligen villkorligt frigiven under förutsättning att han presenterar sig och skriver under dokument med jämn tidsintervall, något som han inte gör för att han anser att det är att förklara sig skyldig till ett brott han suttit inne för under sex år men inte begått. Men han är i sitt hus, med sin familj, odlar sina saftiga apelsiner och fortsätter att organisera sig i den by han lämnade.

På den resa som jag gjorde i Mexiko i september frågade jag representanter för olika MR-organisationer och sociala organisationer i det civila samhället hur viktig den internationella närvaron och påtryckningar utifrån är. Alla svarade gemensamt att det har stor betydelse, för människors säkerhet och för att få resultat i olika påtryckningsfrågor.

- Det bästa verktyget för att få stopp på övergrepp är att föra fram dem i offentlighetens ljus, säger Diego Cardenas, chef på MR-centret Frayba i San Cristobal i Chiapas, och pekar bland annat på just frisläppandet av ett 30-tal politiska fångar ur fängelser i delstaten efter internationella påtryckningar i våras.

Natten mellan den 15 och 16 oktober tog en grupp aktivister från nätverket Ofog sig in på vapenfabriker i Karlskoga och Eskilstuna där de förstörde granatgevär och andra vapen. Två av de fem aktivisterna är häktade, de andra har försatts på fri fot. Nu väntar rättegång. Aktionerna är del av kampanjen Avrusta som sjösattes i september 2008 för att trappa upp det fredliga motståndet mot svensk vapenexport.

- Att öppet bryta mot en lag för att förändra sådant som man tycker är fel är en metod som har använts genom hela historien. Jag tror att man i framtiden kommer att se tillbaka på 2000-talet och skämmas över vapentillverkningen i Sverige och jag tror att man kommer att tycka att de som försökte hindra det gjorde rätt, säger Anna Andersson, en av aktivisterna, till tidningen ETC:s Örebroupplaga.

I samma tidning uttalar sig Bosse Fredriksson som arbetar på BAE Systems i Karlskoga. Han kallar aktivisterna för "brottslingar" och tycker att de använder fel metoder för att nå ut med sitt budskap:

- De tar sig rätten att ställa sig över demokratiska regler. Vi är trötta på sådant här.

Är det rätta att bryta mot lagen för att stoppa en omoralisk verksamhet? Inom Kristna Fredsrörelsen går åsikterna isär. En del medlemmar tycker precis som Ofog att civil olydnad ibland är nödvändigt när traditionellt folkrörelsearbete inte ger resultat. En av dem är Martin Smedjeback, en av dem som deltog på aktionen i oktober. Han bloggar om det på avrustas blogg.  Andra medlemmar menar att mål och medel alltid måste hänga ihop och att man måste hålla sig inom lagens råmärken.

Vad tycker du?