Fredsbloggen

Forsfor är ett icke-metallikt grundämne som ingår i RNA och DNA och därför är nödvändigt för alla levande celler. Vit fosför antänds när den kommer i ontakt med syre och brinner med ett blekt ljus. Det fick därför namnet "Ljusbäraren" av grekerna. Vackert.

Vit fosfor har av flera länder använts i krig för att lägga ut rökridåer men på grund av att det också fungerar som ett offensivt vapen som bränner ner byggnader och ihjäl människor har det ansetts vara är ett krigsbrott att använda vit fosfor i tätbebyggda områden då det drabbar civila urskiljningslöst. Flera organisationer rapporterar nu att Israel använt sig av vit fosfor i bombningarna av Gaza - ett av världens mest tättbefolkade områden.

När vit fosfor har antänds är det nästan omöjligt att släcka med vatten. I DN 25/1 intervjuar Lotta Schüllerqvist en läkare i Gaza som beskriver vad som händer när ämnet träffar huden:

"Djupa bränsår, i många fall ända in i skelettet, som inte slutade brinna på flera dygn, trots att vi försökte ta bort all brännskadad vävnad. Infektioner utvecklades, och i flera fall steg det upp rök eller eldflammor ur såren när vi tog bort bandagen."

Det latinska namnet på vit fosfor är kanske mer passande:

       -      Lucifer.

                                                                                                                                                                                              Jesper Wiklund

Jag gillade alltid Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, och har väl hittills tyckt att den nuvarande inte har lika mycket karisma. Att han inte riktigt ännu gjort något avtryck. Ställde mig nästan frågande till utnämningen. Vad är det han vill åstadkomma och hur? Jag kan ju inte ens komma ihåg hans namn. Typ. Om jag ska vara ärlig kan jag inte riktigt komma ihåg Kofi Annans agenda heller, förutom att jag tyckte han var "bra" och att han hade ett problem med Bushs marginalisering av FN och unilaterala syn på USA:s plats i världen.

Det här citatet av Kofi hittade jag igår morse på Dagens Arena webbupplaga: "Dagens gränser går inte mellan olika nationer. De går mellan de maktlösa och de maktfulla. Mellan fria och fängslade, mellan privilegierade och förtryckta. Inga murar kan i dag separera en humanitär kris i en del av världen från en säkerhetspolitisk kris i en annan del." Och det säger väl ganska mycket om hur världen ser ut. Om att Bush-doktrinens bekräftelse av "the clash of civilisations" inte stämmer utan bara hetsar till fördomar, rasism, våld och militarism och möjligtvis blir till en självuppfyllande profetia. Och att den världssynen bara leder till mer våld och militarism och för oss längre bort från målet en fredlig och rättvis värld.

Med Barak Obama i Vita Huset är förväntningarna stora på en annan världsordning och redan idag kan vi glädjas åt budskapen om att Guantanamo ska läggas ner inom ett år och att tortyr återigen ska ses som förbjudet för den amerikanska armén. Magkänslan säger att det kommer bli många "defining moments" för den nytillträdde presidenten.

När det gäller Ban Ki-Moon, har jag väntat på hans "defining moment" sedan han tillträdde. Utan att ha någon direkt uppfattning om Kofi Annans defining moment, så är min känsla att han iallafall hade flera stycken sådana. Men nu i början av veckan såg jag något som kan liknas vid ett sådant, när han besökte det sönderbombade Gaza. Han använde ordet "heartbreaking" för det han såg och krävde att en utredning skulle göras om detta krig. När jag hörde honom säga det ordet, insåg jag vad otroligt emotionellt laddat det är. Smaka på det: heart breaking. Jag har svårt att hitta ett ord som bättre beskriver känslan inför övervåldet i Gaza. Heart breaking.

Sara Lindblom

När bombningarna mot Gaza inleddes den 27 december satt jag i en taxibil mellan Ramallah och Nablus och togs helt på sängen av attacken. Jag har befunnit mig i någon form av chocktillstånd sedan dess. Många har liksom jag reagerat med ilska och sorg på vad som händer och förfasats över det oproportionerliga våldet. Jag har även blivit arg och upprörd över omvärldens tystnad och långsamma reaktionsförmåga. Hur mycket blod behöver spillas innan vi reagerar? Jag har haft ett stort behov att dela sorgen och frustrationen med andra och de senaste veckorna har jag deltaget i flera demonstrationer och manifestationer runt om i Sverige. Liknande aktiviteter händer runt om i världen och det känns som att det internationella samfundet äntligen håller på att vakna.

Många känner även en sorg över att deras olika religioner och religiösa traditioner ibland används som slagpåsar i den här konflikten, liksom i många andra. För att belysa att detta inte är en religiös konflikt och att detta våld går emot de fredsbudskap som de olika religionerna delar, har det de senaste dagarna varit flera manifestationer där representanter för judendomen, islam och kristendomen tillsammans hållit i manifestationer för fred. I helgen var det en sådan i Göteborg. Ikväll, kl 18.00 på Martin Luther King-dagen, är det en sådan på Medborgarplatsen i Stockholm.

Liknande manifestationer finns det förstås även i andra länder, och även i Israel/Palestina. I torsdags var det en sådan med kristna, muslimer och samarier i Nablus soldaritetstält och i fredags var det en tyst fredsmarsch, organiserad av Jerusalem Peacemakers (http://www.jerusalempeacemakers.org/) i Jerusalem.

Sedan ett dygn tillbaka råder en väldigt bräcklig vapenvila och människorna i Gaza har givits ett andrum. Utan att veta hur långvarigt det blir eller om den humanitära situationen kommer att förbättras. Det är viktigt att inte avbryta protesterna nu. Vapenvilan är tillfällig. För att en hållbar och rättvis fred ska kunna nås krävs fortsatta insatser från omvärlden. Det handlar om en politisk konflikt där lösningarna är politiska. Och den går inte att lösa med militära insatser. Det tål att sägas om och om igen.

Sara Lindblom

Jag har varit här i Palestina-Israel i två månader nu och stått vid den militära vägspärren Qalandya, som skiljer Jerusalem från Ramallah, många gånger. Ibland köar upp till 500 personer där för att ta sig in till Jerusalem när vi ekumeniska följeslagare kommer. Ibland är det ganska lugnt. I och med Gaza-attackerna har det varit extra oroligt i Jerusalem och i Ramallah så den här morgonen var jag beredd på att se många köande eller till och med oroligheter som stenkastning mot vägspärren. Inget av detta skedde. Istället fann jag och min kollega en i princip tom vägspärr med endast ett fåtal personer som passerade igenom samt en soldat som satt i båset och kontrollerade insläppet. När jag kom lite närmare såg jag en syn som inte stämde överens med den macho-bild av en israelisk soldat som brukar förmedlas. Den manlige soldaten som var runt 20 år satt och virkade! Han var så djupt försjunken i sin virkning att han inte märkte varken oss eller de människor som fritt passerade igenom vägspärren.

Efter en stund tvingades han slita sig från sin virkning för någon minut och ville diskutera Gaza med oss. Det är förstås det som alla pratar om just nu. Hans åsikter var inte heller särskilt förvånande. Han ansåg att Israel agerade i självförsvar och som svar på min kommentar om det oproportionella i det så kallade självförsvaret, som dödar många civila inklusive barn, sa han att Hamas använder dem som mänskliga sköldar.