Fredsbloggen

Vid säkerhetspolitiskt sommartorg deltog även Kristna Freds i några arrangemang. Ett av dem var debattboxningen om vapenexporten. Vår egen Håkan Mårtensson mötte Allan Widman (FP) i en debatt om försvarspolitiska motiv för vapenexporten. Håkan lyfte fram att andra skäl växer sig starka som i KRUT-utredningen från 2005 där näringspolitiska skäl lyfts fram. Om försvaret köper mindre så ökar trycket på vapenexport. Sverige ska inte vara en aktör som sätter vapen i omlopp och vad händer när landet förnyar sina vapen och säljer vidare det begagnade?

Allan Widman menade att de säkerhetspolitiska argumenten förändras med att den materiella utvecklingen går framåt och ansåg att Sverige i första hand ska livstidsförlänga nuvarande material, i andra and köpa nytt och först i tredje hand tillverka eget. Allan ville inte heller se näringspolitiska mål i riktlinjerna, men däremot gärna ett demokratikriterium. Där höll Håkan med.

I en annan rond var det Andreas Ekman som ivrigt försvarade vapenexporten, vilket var lite märkligt när han samtidigt som generaldirektör för ISP är den som ska se till att riktlinjerna för vapenexporten, som av dess försvarare anses restriktiva, följs. Andreas lyfte dock fram att det inte finns något förbud mot vapenexport utan att det är mer som med körkort, att får du tillstånd från ISP så är det ok att exportera, även till tvivelaktiga stater som Saudiarabien och Pakistan. På frågan varför försvarade sig Andreas med att det utgör en så liten andel av den svenska vapenexporten.

Anna Ek, Svenska Freds ordförande, undrade då varför, om det var så lite, Sverige inte kunde sluta med exporten till dessa stater, men fick bara en motfråga på det: ska inte fattiga länder få skydda sig? Visst, tyckte Anna, men vi ställer många krav för att ge bistånd, varför inte när det gäller export av vapen? Anna undrade även om det var så klokt att exportera till Pakistan med tanke på det osäkra läget. Andreas menade att Sverige sedan 2007 inte säljer några vapen till Pakistan, dock är det viktigt att honorera ingångna avtal och genomföra nödvändiga följdleveranser.

Anna summerade att den svenska materialexportlagen helt spelats ut och att det är en trovärdighetsfråga när vi förser hårdföra regimer med vapensystem. Här gick dock Andreas längre än att bara försvara den nuvarande lagen från 1993 och menade att det egentligen inte är den som gäller utan att det skett ”en praxisutveckling”, som godkänts av riksdagen, dock först i efterhand och utan att riksdagen haft kunskap om alla detaljer.

I den tredje ronden hängde Maja Åberg från Amnesty på Andreas tråd och menade att om praxis blivit sämre, dvs mer tillåtande till export till tvivelaktiga stater, så bör inte lagen anpassas till det. Om vi vill vara säkra på att vapenexporten inte ska kränka mänskliga rättigheter så ska vi inte exportera till de länderna, t ex Saudiarabien. Anders Svärd (C) svarade på frågan varför vi ska sälja vapen att vi lever i en marknadsekonomi där det finns en efterfrågan och ett behov att fylla.

Maja lyfte fram att det står varje land fritt att gå längre när det gäller att reglera vapenhandeln och att det finns ett enormt av ett globalt Arms Trade Treaty. Anders fyllde i att de europeiska reglerna följs i varierande grad och att när han i egenskap av KRUT-utredare träffade representanter från den tjeckiska vapenindustrin så låg fokus helt på att sälja så mycket som möjligt, utan att tänka på regler.

Sammanfattningsvis var det en intressant debatt som visade på behovet av mera opinionsbildning kring svensk vapenexport. Erkännandet från ISP:s generaldirektör att lagen i praktiken tolkas [ytterst av honom själv] mer positivt till vapenexport, än hur den är skriven, utmanar oss som vill begränsa vapenexporten att kritisera den utvecklingen och visa på behovet av en mer restriktiv tolkning. En möjlighet är då att lägga till det demokratikriterium som även Allan Widman (FP) stödjer.

Klas Corbelius

Ett av många arrangemang på säkerhetspolitiskt sommartorg var ”Alliansfriheten är död – leve allianserna”. Panelen var dock inte överens om utgångspunkten. Lars Ohly (V) menade att alliansfriheten inte är död och att det är dags för alliansfrihetens vänner att skrida till dess försvar. Sverige har stolta traditioner när det gäller nedrustning och att då gå med i NATO är som att gå med i en boxningsklubb för att spela schack. Ohly tyckte det var viktigt att stå utanför en allians som bygger på kärnvapenstrategi och lovade att en rödgrön regering inte kommer att stärka samarbetet med NATO.

Ohlys motpool var Allan Widman (FP) som tycker det är viktigt att Sverige går med i NATO och menar att det behövs samarbete då ingen kan driva en fredsframtvingande operation själv. Allan menade också att neutraliteten inte bör vara något på förhand självklart tillstånd, även om neutralitet i vissa konflikter kan leda till att Sverige därmed kan spela en konstruktiv roll. Allan menade också att Sverige redan närmat sig NATO så pass mycket att det bara är ett väldigt litet steg kvar. En lämplig uppgift för Sverige i NATO är att öva för att försvara Baltikums luftrum då de saknar ett eget flygförsvar.

Anna Ek, ordförande för Svenska Freds, lyfte fram att säkerhet inte bara skapas med militära medel och menade att NATO saknar mycket av de medel som behövs för att lösa konflikter och undrade varför vi bara ska stå upp för de länder som är med i NATO. Anna var dock skeptisk till neutraliteten då den byggde på att Sverige lade en väldigt stor andel av BNP på försvaret vilket finansierades med en stor vapenexport och sammanfattade det med att ”neutraliteten har tjänat oss väl, men inte andra människor”. Anna gillade inte NATO, men lyfte fram att solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag är ännu starkare än NATO:s artikel fem. Anna lyfte även fram att för varje krona världen satsar på bistånd läggs 15 kronor på militära lösningar, av vilka USA står för hälften. Det är då olyckligt att satsa på NATO. Då är det bättre att vi inriktar oss på att förebygga folkmord.

Någon som däremot stod på Allan Widmans sida var Karin Enström (M) som betonade att säkerhet söks bäst i samarbete, att neutralitetsbegreppet bör förpassas till historien och att Sverige ska bli medlem i NATO, dock på sikt då det är ett beslut som inte bör tas med ett par rösters majoritet i riksdagen. Just nu är EU vårt främsta säkerhetspolitiska samarbete.

Bisittare till panelan var Tomas Ries från Utrikespolitiska institutet som gjorde en liten historisk expossé där han lyfte fram att även om vi ansett oss neutrala och alliansfri i cirka 200 år så har Sverige gjort vissa undantag som när vi 1918 sände en militär intervensionsstyreka till Åland och under finska vinterkriget 1939-40 övertog ansvaret för det finska luftförsvaret för Lappland samt skickade den svenska frivilligkåren. Vi var även med i diskussionerna om att bilda en noridsk försvarsallians 1948 även om den aldrig blev av. 1992 slogs det fast att Sverige ska vara militärt icke-allierat, men ej neutrala. 2007 talades det istället om solidaritet med andra länder.

Debatten var mycket intressant med tydliga skillnader i synsätt, men samtidigt saknades någon från socialdemokraterna då deras ställningstagande kommer att vara nyckeln för om Sverige ansöker om medlemskap i NATO. Om vi får tro Lars Ohly så kommer det dock inte att ske inom den närmaste framtiden.

Klas Corbelius