Vem ringer man om det är polisen man är rädd för?

Centralamerika är som bekant en region som länge präglats av fattigdom, korruption och vacklande rättsväsende. Även om inbördeskrigen i El Salvador, Guatemala och Nicaragua alla nu har upphört så fortsätter våldsnivåerna att vara extremt höga. I El Salvador och Guatemala har det rent av gått så långt att det i dag är troligare att dö för en kula än det var under krigen. Skillnaden nu är bara den att nu är det inte regeringstrupper och gerilla som bekämpar och dödar varandra och de som kommer i deras väg,, nu är det ett allas krig mot alla. Även i Honduras, där det formellt sett aldrig rådde ett inbördeskrig, skenar siffrorna över antal mord per capita och år. Denna situation har fått många att prata om länderna som så kallade "failed states", dvs stater där regering och myndigheter helt har tappat förmågan att upprätthålla lag och ordning och tillhandahålla den säkerhet som många anser är själva berättigandet av dess existens.

Denna situation har också inneburit att medborgarna inte känner tillit till statens och polisens förmåga att erbjuda dem skydd. De har därför valt att beväpna sig själva – vilket är enkelt i länder med ett överflöd av skjutvapen på marknaden efter att krigen upphört och där vapenlagstiftningen på håll tillåtit köp av så mycket ammunition som 200kulor per vecka och ett mycket stort innehav av lätta handeldvapen. Detta har lett till en våldsspiral där polisen får allt svårare att upprätthålla lagen och där medborgarna väljer att beväpna sig allt mer. Men ju mer de beväpnar sig dessa större blir deras rädsla. Det finns nämligen inga vattentäta skott mellan legal vapenmarknad och illegal, eller mellan illegal användare och legal eller licensierad användare. I princip samtliga vapen har tillverkats legalt men kommit ut på den svarta marknaden via stöld eller vidareförsäljning och en legal användare kan orsaka precis samma förödelse med sitt vapen som en illegal.

För att bryta våldsspiralen och förebygga ytterligare offer för det väpnade våldet har många länder, inte bara i Centralamerika utan i hela Latinamerika, valt att ta fram striktare vapenlagstiftningar som hårdare begränsar det antal vapen och den mängd ammunition en civil får köpa och inneha samt de platser han eller hon får bära dessa på. I Nicaragua har man tillexempel inte alls samma höga våldsnivåer som i El Salvador och Guatemala, trots att man även här haft ett blodigt inbördeskrig, ett stort antal skjutvapen i omlopp och många med en historia av hantering av vapen. I en utvärdering som gjordes av Kristna Fredsrörelsens förebyggande arbete under 2000-talet hävdar bland annat en av landets parlamentariker att den jämförelsevis låga mordfrekvensen bland annat förklaras av landets vapenlagstiftning. Tidigare i år antog också Guatemala en ny vapenlag som visserligen inte är att anse som speciellt restriktiv men som ändå måste sägas vara en väsentlig förbättring mot tidigare (se gärna på vår hemsida för mer information om den nya vapenlagen). Det är dock ännu för tidigt att se några resultat av denna reform.

Men på sina håll går det åt hel fel håll. Den 28:e juni genomfördes i Honduras Latinamerikas första militärkupp på många år. Landets demokratiskt valde president hämtades av militärer i sitt hem på morgonen och tvingades, efter att hans vakt avväpnats, lämna landet omedelbart. Denna situation har sedan dess inte förändrats. Motiven för kuppen grundar sig dock inte på skenande osäkerhet utan på anklagelser om att presidenten skulle ha frångått sina befogenheter i och med genomförandet av en rådgivande folkomröstning. Däremot har man med hänvisning till säkerheten utfärdat undantagstillstånd och utegångsförbud. Militären patrullerar gatorna och man har upphävt ett antal politiska och medborgerliga rättigheter så som mötesfrihet, demonstrationsrätt och yttrandefrihet. Detta är synnerligen allvarligt, inte bara då det tar regionen och säkerhetsdiskursen där trettio år tillbaka, till juntornas och generalernas idé om säkerhet. Det är allvarligt också för att det innebär allt annat än att våld förhindras eller förebyggs.

Militären och kuppregimen gör skyldiga till en rad övergrepp. Vår samarbetsorganisation i Honduras, CIPRODEH, berättar om hur deras medlemmar misshandlats av militärer med batongslag och sparkar för att ha dokumenterat fredliga demonstrationer. Detta verkar också vara något som systematiserats av militären som skall upprätthålla ordningen. FNs rapportör för yttrandefrihet, Frank La Rue, rapporterar även han från Honduras och konstaterar kort att demonstrationer inte tillåts, polisen använder övervåld och godtyckliga arresteringar – även av minderåriga, radiostationer som kritiserat kuppen har stängts av militären. Han konstaterar också att stora delar av den honduranska pressen tillämpar en form av självcensur i syfte att inte kritisera kuppregimen.

Även en grupp med internationella observatörer har kommenterat MR-situationen i landet;

"Bland de brott mot grundläggande rättigheter som rapporterats till denna mission återfinns brott mot rätten till liv, personlig integritet och frihet, yttrandefrihet såväl som omotiverade brott mot rörelsefriheten. Allt detta i en kontext av tydlig polisiär förföljelse av politiska och fackliga ledare, försvarare av mänskliga rättigheter, sociala ledare, journalister, utländska medborgare och alla i allmänhet som offentligt uttrycker sitt stöd till president Manuel Zelaya eller sitt missnöje med statskuppen. Vi har dokumenterat över hundra fall av denna typ".

För man kan inte förebygga våld med mera våld. Våld förebyggs genom att tillgodose människors grundläggande behov och rättigheter. Våldsnivåer kan minskas genom minskad beväpning eller ökad kontroll av de vapen som cirkulerar. Men det kan absolut inte förebyggas med hjälp av förtryck. I en intervju i svensk TV frågades den honduranske ambassadörskan i Stockholm om vad hon trodde skulle kunna skeom inte en förhandlad lösning kunde uppnår. Hon log nervöst och svarade att: "Då kommer det avgöras i bergen". Det vill säga att då har Honduras inte bara genomlevt Latinamerikas allra senaste militärkupp utan också fått den allra nyaste gerillan och det senaste inbördeskriget. För som Bob Hansson frågar sig – Vem ringer man om det är polisen man är rädd för?

Jesper Wiklund


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0