Kommunikation

Som med alla jobb så finns det för och nackdelar med att jobba på Kristna Fredsrörelsen’s kansli. En av de stora fördelarna är kontakten med opinionsbildare och allmänheten samt utbytet av åsikter kring relevanta frågor som mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. Utmaningen är alltid att nå ut till andra än de redan ”frälsta” men ibland lyckas man. Nedan ett exempel på en person som jag är ärligt uppskattar ha läst lite på vår hemsida och dessutom gjort sig mödan inte bara att skriva och dela med sig av sina tankar utan dessutom att upprätthålla en dialog.

 Fortsättning följer…..

 

Namn: Xxxxx
E-post: [email protected]
Meddelande:
Hej!

Fy fan för svin som er! Era vapenhatande jävla liberalpatrask! Det är var
och ens rättighet att äga vapen i usa! Jävla negerälskande
kommunistavskum!
JOIN NRA!
FUCK KRISTA FREDSRÖRELSEN!
/Xxxx Xxxson

Meddelandet skickades från Kristna
Fredsrörelsens webbplats

--------------------------------------------------------------------------------

Subject: Meddelande
Date: Tue, 26 Jan 2010 17:28:44 +0100
From: [email protected]
To: [email protected]

Hej Xxxxxx,

Jag vet inte hur genomtänkt eller seriöst ditt meddelande var. Menar du att vapeninnehav är ett sätt att försvara sig mot färgade? Eller att höga nivåer av civil beväpning är en grundbult i västerländsk demokrati. Som du säkert redan förstått så är vi av en annan uppfattning och nej, vi tänker inte gå med i NRA.

 /Jesper

Programsekreterare Mänsklig säkerhet och Nedrustning

 --------------------------------

Från: Xxxxx Xxxxx [mailto:[email protected]]
Skickat: den 27 januari 2010 09:41
Till: Jesper Wiklund
Ämne: RE: Meddelande

Vad jag hänger upp mig på är att mörka krafter som ni bland annat försöker få usas medborgare att lämna in sina vapen! Plus att ni försöker få det olagligt för civila att få vapenlicens och att äga vapen världen över!!! Även jaktvapen! Jag anser detta va fruktansvärt eftersom jag anar vad ni är ute efter i slutändan!
/Xxxx.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Hej igen,

Menar du rättvisa och fred, allmän och total nedrustning samt ett samhälle utan våld” som det står i portalparagrafen i våra stadgar? I sådana fall är du rätt ute. Stadgarna finns på vår hemsida, som du ju är bekant med. Där kan du också läsa mer om vårt arbete mot spridningen av små och lätta vapen. Vi driver inte krav på kriminalisering av licensinnehavare men målsättningen med de flesta projekt vi drivit är att ställa högre krav vid licensieringen, begränsa antalet vapen och den mängd ammunition som man får köpa per licens och att strypa tillförseln till den illegala marknaden. Denna tillförsel sker till 99% från den legala vapenhandeln.

/Jesper

Jesper Wiklund

Programsekreterare Mänsklig säkerhet och nedrustning

Program officer Human security and disarmament

Encargado de programa Seguridad humana y desarme

tel: +46 (0)708 257692/ (0)8 453 6844

fax: +46 (0)8 453 6829

Kristna Fredsrörelsen/ SweFOR

Starrbäcksgatan 11

17299 Sundbyberg

Sverige/Sweden/Suecia

Blogg: http://fredsbloggen.blogg.se/

Ge en gåva! Stöd fredsarbetet med 30kr

Sms:a Fred30 skicka till 72 930

 


Hotmail: Trusted email with powerful SPAM protection. Sign up now.

 


Var står din företrädare?

Tycker du om att grilla på sommaren? Det gör ca 80% av befolkningen och många anser det vara bland det mest svenska som finns.

Den här sommaren kommer dock inte enbart bestå av flintastekar och haloumiost. I år är det dessutom valår. Valrörelsen har redan kommit igång, den första partiledardebatten har hållits och de två blocken börjar positionera sig. I mitten av Januari kom så den rödgröna oppositionen med sitt ställningstagande kring svensk säkerhetspolitik. Som väntat innehåller det en del bra saker en del mindre bra saker. En av de saker som vi kan vara allra gladast över är det fokus på förebyggande arbete som finns i deras plattform. Detta är en grundpelare i KrF’s arbete och går som en röd tråd genom samtliga programområden. Jag kan inte bli annat är glad när jag läser att ”Det effektivaste sättet att förhindra krigets fasor är att förebygga en väpnad konflikt. Det sker genom civila insatser.” Det är också positivt att man vill arbeta aktivt för nedrusning globalt, ratificera Osloavtalet (omgående), aktivt driva på arbetet med ATT samt ta fram en handlingsplan kring lätta vapen. Samtliga är frågor som KrF aktivt drivit under flera år.

Det som är av allra störst intresse tycker jag ändå är deras textstycke om vapenexport. Hur skulle det gå att hitta en gemensam position kring detta? Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ju drivit på för förbud och i vart fall betydligt striktare regler. Socialdemokraterna har å andra sidan gjort sig ett namn som ett av de partier som starkast förordat en fortsatt omfattande vapenexport. Göran Person sade så sent som i höstas att ”ingen annan i rummet gjort så mycket för den svenska vapenindustrin som jag”. Resultatet är dock på många områden positivt.   Man talar om att pröva ett demokratikriterium, striktare formulering kring MR-kriteriet, ökad koherens med Politik för Global Utveckling samt att man också sätter upp regler för import av krigsmateriel. För att uppnå detta vill man tillsätta en ny utredning. Utredningar brukar vara en strategi för att skjuta jobbiga beslut på framtiden, men här har man också slagit fast att förslag på ny lagstiftning skall presenteras för Riksdagen innan mandatperiodens slut. Allt detta är positivt.

Vad som oroar är att tillståndsprövningen skall göras från fall till fall. Är detta ett steg mot ett mer materielspecifikt synsätt? Inte nödvändigtvis men det skapar ett oönskat tolkningutrymme. I kapitlet Försvarsindustrin, forskning och utveckling slår man dessutom fast att ”En försvarsindustri baserad i Sverige innebär tillgång till egen produktionskapacitet och kompetens. Dessutom innebär förmågan att exportera försvarsmateriel bättre förutsättningar att importera nödvändig materiel.” Det låter i mina öron inte som steg mot allmän och total nedrustning. Vare sig i Sverige eller utomlands.

Trots detta är det i vart fall positivt att de politiska företrädarna nu i god tid inför valet tydliggör sina positioner kring nedrustning och vapenexport. Min förhoppning är att också Allianspartierna presenterar liknande ställningstaganden så att det blir klart vilka de politiska alternativen är i december. Svenska folket är trots allt emot vapen export. I en undersökning som genomfördes av demoskop och tidsskriften Re:public Service i höstas visade det sig att över 90% av svenskarna är emot export av vapen till länder som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Det är alltså att betrakta som mer ”svenskt” att begränsa vapenexporten än att grilla på sommaren! Frågan som kvarstår nu är; vad tycker dina politiska företrädare? Ring och fråga!

 Jesper Wiklund


Varför skicka soldater till Haiti?

I ett inslag från den tjugonde januari rapporterar den amerikanska tevestationen Democracy Now från det jordbävningsdrabbade Haiti. Enligt information i inslaget har USA skickat 11 000 soldater till Haiti och ännu fler är på väg. Den amerikanska läkaren Evan Lyon från organisationen Partners in Health kommenterar militariseringen av Haiti med orden:

"Om det finns 12 000 soldater här så är det en ockupation. … Militären kan göra mycket skada i den här miljön. Vad vi behöver just nu är el, vatten, sjuksköterskor, läkare och material.”

 

”Har inte soldaterna bistått er med material”, frågar journalisten i inslaget och läkaren svarar: ”Inte än.” Mot slutet av intervjun fortsätter han med att säga att det inte finns något behov av militär i Haiti, att det inte finns några problem med säkerheten, att det inte pågår något krig i landet och att läget i huvudstaden Port-au-Prince är så lugnt att ”du kan höra en knappnål falla”.

 

En journalist som intervjuas längre fram i inslaget säger om den aktuella situationen i Haiti: “People don’t need guns, they need gauze” (folk behöver inte vapen, de behöver bandage).

 

Följ länken för att se inslaget: http://www.democracynow.org/2010/1/20/casting_doubt_on_us_claims_of

 

I ett läsvärt blogginlägg på The Nations hemsida skriver Richard Kim:

 

”Att säga att Haiti är det västra halvklotets fattigaste land är att missa poängen; Haiti gjordes fattigt av Frankrike, USA, Storbritannien, IMF och Världsbanken.”

 

Läs mer: http://www.thenation.com/blogs/notion/517494/

 

Aron Lindblom


Priset på liv har gått ner

Guatemala är ett av världens mest ojämlika och våldsamma länder. Ett fenomen som uppmärksammades förra året var den organiserade brottslighetens ”beskyddarverksamhet” riktad mot busschaufförer. Under 2009 mördades 150 chaufförer och konduktörer i busstrafiken i Guatemala. Kriminella gäng kräver chaufförerna på pengar och om de inte kan betala skjuts de till döds av anlitade torpeder. Den 2 oktober rapporterade tidningen La Hora att de som utför morden får 270 kronor per mord. Den 3 januari rapporterade tidningen Prensa Libre om årets första chaufförmord. Tidningen fick en kort intervju med den unga mördaren som polisen grep strax efter dådet. På frågan om hur mycket han skulle få för mordet blev svaret 180 kronor. Priset på liv verkar alltså ha gått ner de senaste tre månaderna.

Mika Wallgren, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala, 2009-2010.

Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Mika Wallgrens egen blogg: http://fredstjanst.wordpress.com/2010/01/06/priset-pa-liv-har-gatt-ner/



Sanningen bakom massakern i Acteal

Den mexikanska regeringsarmén utrustade, tränade och skyddade paramilitärer i Chiapas under andra halvan av 1990-talet,  åtminstone fram till 1999. Det visar dokument som offentliggjorts i Pentagon av USA:s försvarsdepartement.

Nio månader efter zapatisternas uppror i januari 1994 hade den mexikanska regeirngen en plan färdig, Plan de Campaña Chiapas 94, för hur de skulle bekämpas. I denna plan ingick att underrättelsetjänsten i hemlighet skulle organisera “valda delar av det civila samhället, med en stark patriotisk känsla” och ge dem ”rådgivning och stöd i självförsvar och andra paramilitära aktiviteter”.

 

Det dokument om nu offentliggjorts är daterat den 5 maj 1999 och är en rapport från det mexikanska försvarsdepartementet till dess motsvarighet i USA. Det ger en detaljerad beskrivning av hur små grupper inom armén och underrättelsetjänsten, Humint (Equipos de inteligencia humana), var förlagda till samhällen i Chiapas högland, hur de roterade mellan olika byar, för sin egen säkerhets skull, och hur de hjälpte antizapatistiska beväpnade civila grupper med underhåll och skydd. Humint stod också för insamling av information om zapatisterna.

 

Många rapporter och uttalanden har genom åren påtalat den mexikanska arméns inblandning och den mexikanska regeringens stöd till paramilitärerna i Chiapas. Men tidigare har inget direkt regeringsdokument funnits offentligt som bekräftar detta. Tvärtom, efter den fruktansvärda massakern i Acteal 1997 har Mexikos ledning, från president Zedillo 1997 fram till dagens president Felipe Calderon envetet förnekat varje inblandning från statens sida i de paramilitära aktiviteterna.

 

I den “Vitbok om Acteal” som allmänna åklagarämbetet publicerade året efter massakern, 1998, heter det exempelvis: ”existensen av civila beväpnade grupper har bekräftats, men dessa är varken organiserade, tränade eller finansierade av den mexikanska armén eller andra regeringsinstanser. Deras framväxt och organisation svarar tvärtom mot en intern logik bestämd av sammandrabbningar mellan och inom samhällen där det finns zapatister.”

 

Regeringsföreträdare hänvisar ännu idag till denna vitbok som den ultimata sanningen om massakern i Acteal.

 

Det är uppenbart att ledarna för den mexikanska staten ljuger.

 

Varför?

 

Borde inte ledarna för ett land, som säger sig vara en rättsstat och som har ratificerat alla konventioner om mänskliga rättigheter, vara de första att vilja utreda och äntligen klarlägga vem som bär skulden för massakern i Acteal, den värsta i Mexikos moderna historia, när 45 obeväpnade människor, mest kvinnor och barn, brutalt sköts till döds?

 

Vad försöker Mexikos regering dölja? Varför ljuger de?

 

 

Anika Agebjörn, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko.

 

Två artiklar på spanska om bakgrunden till massakern i Acteal:


Confirma EU: el Ejército entrenó a paramilitares: http://impreso.milenio.com/node/8627340

Archivos improcedentes de Acteal: http://www.milenio.com/node/270424


Vem ska de förlåta?

Människorna i Acteal är beredda att förlåta.

Frågan är bara: Vem?

 

Vem ska de förlåta?

 

Den 22 december 1997 mördades brutalt 45 människor, de flesta kvinnor och barn, i byn Acteal i Chiapas högland i Mexiko. I byn fanns ca 300 fördrivna flyktingar från andra byar. De var samlade i bön i den lilla träkyrkan när ett 60-tal tungt beväpnade män gick till attack.

 

Massakern pågick i många timmar. Poliser i en närbelägen postering ingrep inte, av rädsla för sina egna liv som de sade efteråt. Delstatsregeringen fick under dagen bud, från en präst, om att något hemskt pågick i Acteal, men svarade att det bara handlade om enstaka skottlossning och att läget där var under kontroll.

 

Så småningom dömdes dock ett 60-tal män, s.k. paramilitärer, för massakern, som är den värsta i Mexikos moderna historia.

 

Nu har hälften av dem frigivits, efter bara en kort fängelsetid, som ett resultat av ett utslag i Mexikos högsta domstol. Bevisningen mot dem håller inte. Något som inte förvånar människorättsorganisationer i Chiapas. De varnade tidigt för att en ordentlig brottsplatsundersökning omintetgjordes av den oerhört snabba storstädningen efter massakern som polisen beordrade redan natten efter massakern.

 

Jurister, journalister, intellektuella i Mexiko hyllar nu domstolens utslag, detta visar att Mexiko verkligen är en rättsstat säger de. Till de rädda, fattiga byborna, ursprungsfolken i Chiapas högland ropar de: ”Glöm det där nu, stryk ett streck, gå vidare, blicka framåt!”

 

Ja, människorna i Acteal vill inget hellre. De vill gå vidare, de vill försona sig. Men för att kunna försonas måste de första förlåta. Och för att kunna förlåta måste de ju veta vem. ”Om det inte var dom som dödade våra mödrar, syskon och barn, vilka var det då?” säger de idag.

 

Ja, vem ber om förlåtelse för massmordet i Acteal? Vem tar på sig skulden och ångrar sig uppriktigt?

 

Så länge vi inte har svaren på de frågorna lär det inte finnas någon väg till försoning.

 

 

Anika Agebjörn, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko.


Svenska investeringar skapar konflikter i Guatemala

I slutet av november fick jag följa med på ett kort besök till området runt guldgruvan Marlin i San Marcos i norra Guatemala. Gruvan drivs av det kanadensiska gruvföretaget Goldcorp och de svenska AP-fonderna har över 200 miljoner kronor investerade i detta företag. I Guatemala finns ett stort motstånd mot gruvan Marlin, som man bland annat menar förgiftar naturen och förstör människors hus genom vibrationer i marken. I en rapport från i år beskriver flera organisationer, inklusive Kristna Fredsrörelsen, den aktuella situationen i Guatemala där flera storskaliga gruv- och dammprojekt finns planerade eller redan är igång:

Ursprungsfolkens marker genomträngs av stora projekt och exploatering, och deras rätt till information och att i förväg bli rådfrågade respekteras inte.


Befolkningen utvecklar strategier för motstånd, i form av påverkansgrupper, förhandlingar och lokala folkomröstningar. Staten avvisar dock lokala försök att delta i beslutsprocessen.


Konfliktnivån ökar, mänskliga rättigheter kränks. Staten svarar med att kriminalisera sociala protester, med militarisering, förtryck och uteslutning.


I samma rapport uppges att 97% av befolkningen i San Marcos lever i fattigdom, vilket onekligen känns ganska absurt med tanke på att de bor granne med en guldgruva. Under mitt besök i San Marcos följde jag med när katolska kyrkan och en miljöforskare från Norge tog prover på områdets vattendrag. Tidigare provtagningar har visat förhöjda halter av arsenik, och tack vare vattnets naturligt höga PH-värde så sprids detta gift lätt vidare nedströms. Ett annat problem är att gruvan själv förbruka stora mängder vatten i processen för att skilja guldet från berggrunden. Vid en av floderna mötte vi en kvinna som tvättade kläder vid strandkanten då hennes by inte längre hade något vatten. Det känns återigen absurt att en människa som bor granne med en guldgruva ska behöva tvätta kläder för hand i en flod, men så ser verkligheten tyvärr ut. Och svenska staten gör inte mycket för att förändra situationen.

 

Aron Lindblom.

 

Allan Lissners foton från guldgruvan Marlin: http://allan.lissner.net/the-marlin-mine/


Artikel om AP-fondernas investeringar i Goldcorp: http://www.latinamerika.nu/ap-fonderna-investerar-i-kritiserad-gruva


Rapport om människorättskränkningar och konflikter skapade av gruvan Marlin: http://www.krf.se/sites/default/files/Rapport_sammanfattning_urfolk.pdf


Blå reaktion på rödgrön position?

I veckan annonserade den rödgröna oppositionen att de vill se över de svenska riktlinjerna för vapenexport. I en artikel i Riksdag&Departement slår de fast att en ny utredning kring exporten behövs, en utredning som till skillnad mot KRUT-utredningen från 2005 tar avstamp i respekten för mänskliga rättigheter och demokrati. Hans Linde (V) pekar på det stora tolkningsutrymme som finns i dagens riktlinjer. Detta utrymme har lett till att Sverige idag är en av världens största vapenexportörer med mottagare så som Pakistan och Förenade Arabemiraten. Detta trots att det finns ett MR-kriterium i de existerande riktlinjerna. Lena Hjelm-Wahlén (S) säger att målet är att skapa en återhållsamhet kring export till odemokratiska länder.

Kravet på ett demokrati-kriterium i exporten drivs också av Folkpartiet. Frågan är om Alliansregeringen nu förmår möta upp den rödgröna positionen med en tydlig egen ställning i frågan iför valet. För detta är en fråga som väljarna måste få ha en möjlighet att ta med i sina övervägningar: Skall Sverige fortsätta sätta vapen i händerna på några av det internationella samfundets mest notoriska förbrytare?

Jesper Wiklund


Pumans Dotter

Den 18 november 2009 rapporterade Göteborgs-Posten att filmen Pumans Dotter ska visas officiellt i Guatemala. I en intervju beskriver regissören Åsa Faringer vad filmen handlar om:

 

– Den speglar inbördeskriget i Guatemala sett genom en ung indianflickas ögon som återvänder till sin hemby och minns de övergrepp mot mänskliga rättigheter som begicks. Steg för steg återberättas den militära massaker som var en del av inbördeskriget i Guatemala som höll på i 36 år.

 

Enligt GP har filmen Pumans Dotter varit förbjuden i Guatemala ända sedan den kom ut för 15 år sedan, men i verkligheten har den sedan länge sålts fritt på marknader i landet. Den stora nyheten är istället att filmen ska visas offentligt med den guatemalanska regeringens officiella stöd. Landets nuvarande president, Alvaro Colom, har gjort mer än tidigare presidenter för att uppmärksamma krigets offer, samtidigt som han också tagit beslut om att öppna nya militärbaser och rekrytera fler soldater.

 

Under Guatemalas inbördeskrig förlorade fler än 200 000 människor livet, cirka 45 000 försvann spårlöst, över 600 massakrer genomfördes mot civilbefolkningen och en halv miljon människor tvingades fly. Enligt FN begicks 93% av människorättsövergreppen av den guatemalanska staten. Landets ursprungsbefolkning, mayaindianerna, blev särskilt utsatta för statens våld och barn, kvinnor och män mördades urskiljningslöst bara på grund av sin kulturella tillhörighet, något som också illustreras i filmen Pumans Dotter. Ett fredsavtal skrevs slutgiltigt under i december 1996, men fortfarande har staten in uppfyllt stora delar av sina åtaganden. Markfördelningen, som enligt fredsavtalet skulle reformeras, är fortfarande extremt orättvis och många barn är undernärda trots att landet skulle kunna producera tillräckligt med mat för att föda sin befolkning. Ett annat stort problem är bristen på rättvisan – fortfarande har ingen av de ansvariga politikerna eller militärerna dömts för sin inblandning i planerandet och genomförande av folkmordet.

 

I slutet av intervjun med GP säger Åsa Faringer:

 

– Vi hoppas verkligen att filmen sprids över hela Guatemala och att den används som en form att dra igång diskussioner om kriget. Förhoppningsvis kan det vara en start till att landet verkligen tar tag i sitt förflutna och ger de drabbade upprättelse. Det har alltid varit en av drivkrafterna med att göra filmen.

 

Aron Lindblom.

 

Göteborgs-Postens intervju med Åsa Faringer:

http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.252255-forbjuden-film-far-nu-visas



Oskyldigt fängslad i nio år

Sedan en tid tillbaka driver Kristna Fredsrörelsen och det mexikanska människorättscentret Frayba en kampanj för att den mexikanska staten ska ge Alberto Patishtan, orättvist fängslad i drygt nio år, en chans till rättvis prövning. Alberto fängslades på svaga grunder år 2000, anklagad för bland annat mord och överfall på en grupp poliser. Enligt Frayba och honom själv fängslades han på grund av sitt politiska arbete mot en korrupt kommunordförande.

 

En söndag i oktober träffade jag Alberto på fängelse nummer fem utanför San Cristobal de Las Casas i Chiapas, södra Mexiko. Jag trodde inte att en person som suttit orättvist fängslad i nio år skulle verka så nyfiken och full av energi. Alberto visade inte ett enda tecken på att vara på väg att ge upp. Tidningar är inte tillåtna inne på fängelset men Alberto lyssnade intresserat till allt som vi besökare kunde återberätta vad gäller nyheter från Mexiko och världen. Själv berättade han om arbetet för att medvetandegöra de andra fångarna, samt att han tillsammans med en annan fånge börjat hungerstrejka varje tisdag i protest mot att deras rättigheter kränks för varje dag som de fortsätter sitta oskyldigt fängslade.

 

- Jag fängslades för att jag protesterade mot myndigheterna och för att jag arbetade för att organisera människorna runt omkring mig, förklarade Alberto.

 

På frågan om han ville hälsa något till alla de som skickat brev till Mexikos regering för att kräva att han släpps fri svarade Alberto:

 

- Jag vill be dem att inte ge upp kampen även om det känns hopplöst. Jag vill be dem att fortsätta kämpa.

 

Aron Lindblom

 

Kristna Fredsrörelsens kampanjsida för Alberto Patishtan: http://www.krf.se/hjalp-oss-att-frige-politisk-fange-i-chiapas

 

 


När puman kom till byn

En puma river en kalv och sätter skräck i befolkningen. Styrkedemonstrationen berättar för bönderna vem som är starkast. Sen spelar det ingen roll att rovdjuret håller sig borta i veckor, kanske månader. Rädslan upphör inte. Rykten florerar. Någon avstår från att hämta ved när skymningen fallit. Det går ju aldrig att veta när vildkatten kommer slå till igen. En fråga dyker upp som en blixt från klar himmel: Vad önskar vår fiende? Den verkar ju bara stryka omkring och morra. Det finns hon som påstår att hon hörde den spinna efter den lyckade jakten. En annan vet bestämt att det är djävulen som är ute och hämtar de otrogna. Han möts av skrattsalvor men på natten drömmer alla mardrömmar och frukosten intas grubblandes under tystnad. Efter en tid sätter en modig själ ner foten och deklamerar att faran nu måste vara över. Det sägs med sådan trotsighet att några låter sig övertygas. Trots allt, maten kommer inte till tallriken av sig själv. Fler och fler återvänder till fälten för att hämta in brödfödan. Den religiöse prisar Den Allsmäktige för Hans godhet. Natten därpå slår puman till igen. Ytterligare en kalv ser ljuset för sista gången. Allt tyder på att det skett under tidig morgon. Faran låter sig inte längre avskräckas av ljuset och den vetskapen förlamar byn. Trots att det är såningstid vågar ingen längre gå till fälten. Våldet har slagit till med obönhörlig kraft och hoppets låga lyser svagare än någonsin förut. Det går månader. De religiösa har blivit flera i antal och ägnar dagarna till att be. Ungdomarna, som alltid bekymrat sig mycket lite, fortsätter enträget att spela sina basketmatcher. De delar upp sig i lag och genomför kupper så långa som veckor. All energi går åt till att springa fram och tillbaka på byns enda betonglagda offentliga plats. De vuxna tittar roat på men bekymrar sig samtidigt för att förråden håller på att sina. Snart måste de ut på åkrarna. Om inte kommer de bli tvungna att flytta därifrån, till staden och ta det arbete som bjuds. De vuxna frågar de äldre om råd. Ungdomarna svettas under solen. Barnen springer omkring och jagar varandra. Hundarna skäller på hönsen. Djävulen syns inte till.

Samma blogginlägg (med bilder) har tidigare publicerats här: http://fredstjanst.wordpress.com/2009/06/19/vald/

Mika Wallgren, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala och Mexiko.

Aftonbladet i Guatemala

”Stämpeln av kriminalitet och inbördeskrig börjar flagna i Centralamerika. Det lockar med helt olika upplevelser: regnskogar, palmklädda stränder, dramatiska vulkaner, karibiska öar, pulserande städer och utsökt rom. Som skapat för ryggsäcksluffaren.” Så skriver Aftonbladets Marcus Svensson om sin genomresa i Centralamerika: http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/centralamerika/guatemala/article5946305.ab


I Guatemala gjorde Marcus Svensson ett stopp vid vad han kallar ”världens vackraste sjö”, Atitlán. Sjön ligger på 1560 meter över havet, den bildades efter ett vulkanutbrott för 84 000 år sedan och omges av vulkanerna Atitlán, Tolimán och San Pedro. Runt sjön ligger små byar där främst mayabefolkning bor och lever av turismen som strömmar till denna vackra plats. Här är det lätt att glömma bort Guatemalas blodiga historia och bistra verklighet, som det faktum att hundratals människor ”försvann” från denna plats och mördades under det 36 år långa inbördeskriget, anklagade för att stödja gerillan. Eller det faktum att fortfarande drygt 17 människor mördas per dag i Guatemala.

Guatemala klassas internationellt som ett av de våldsammaste länderna i världen, vilket grundas på den höga kriminaliteten, antalet mord per invånare, tillgängligheten på vapen och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna. Mellan 2003 och 2008 mördades 79 000 personer i Centralamerika, i Guatemala är mordfrekvensen högre än under den väpnade konflikten mellan 1960 och 1996. Den har bidragit till att utveckla ett våldsamt och rättsosäkert samhälle. Statens oförmåga att bekämpa och väcka åtal mot den ökande brottsligheten blir allt mer uppenbar. Det finns uppgifter om att poliser varit inblandade i kränkningar av mänskliga rättigheter som mord, tortyr, kidnappningar, sociala rensningsaktioner, människohandel, godtyckliga arresteringar och misshandel. Attacker och hot mot människorättsaktivister, domare, åklagare och journalister fortsätter.

 

Men det är som sagt inget man märker som turist vid världens vackraste sjö, omgiven av ståtliga vulkaner och storslagen natur.

 

Katarina Anjert, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.


Oheliga allianser kring konsensus

Just nu sitter jag i ett rätt så fullsatt konferensrum i FN:s Generalförsamling. USA har precis hållit sitt anförande och salen liknar snarare ett mingelparty än ett konferensrum eftersom många reser sig upp för att gå – uppenbarligen var det detta anförande de hade väntat på – eller så viskar man med varandra om vad som precis har sagts.


USA:s hållning att aktivt stödja ATT förutsatt konsensus är en helomvändning mot tidigare hållning då man har röstat emot resolutioner kring ATT och varit inaktiva på möten. Obama verkar prioritera nedrustningfrågor i allmänhet och helomvändnineg kanske därför inte är så oväntad men utan otaliga diskussioner med Storbritannien hade de aldrig kommit ombord.

Allt bra så långt. USA är med på resolutionen och det ökar givetvis chansen att få ett avtal över huvud taget. Vad är då problemet? Som jag sagt tidigare är den stora frågan att resolutionen anger att förhandlingskonferensen 2012 tar beslut i konsensus. Risken är uppenbar i en sådan process att de stater som är emot att ha ett avtal som kontrollerar internationell vapenhandel överhuvudtaget kommer att blockera processen. Det som hade syfte att vara ett instrument för fullständig demokrati blir då en redskap för minoritetens förtryck och ger dem en vetorätt i praktiken som jag misstänker att många av dem inte kommer att vara sena att utnyttja. Några av dessa stater är Ryssland, Kina och Indien – stora vapenexportörer, samt andra stater som Egypten, Pakistan och Kuba.


Vi organisationer i det civila samhället har tidigare alltid lobbat för att staterna ska rösta för en resolution som driver processen framåt. Vi står fast vid detta även nu men vi hoppas att några progressiva stater kommer att rösta emot själva paragrafen i resolutionen där konsensus nämns, alternativt använder sig av den gula "abstain" knappen och förklarar sin röst i ett tillägg. Tydligt är att konsensusprocessen riskerar att stjälpa möjligheten att få till ett avtal och att vi behöver några stater som gör något för att rädda den. Tydligt är att Sverige inte kommer vara en av dessa. Vi hoppas istället på Norge, Tyskland, Mexico eller Nederländerna. Konsensusdiskussionen har skapat en del otippade allianser, eller åtminstone samstämmighet mellan stater som vanligtvis inte kommer överens. Israel och Mellanöstern står plötsligt på samma sida och det har visat sig att National Rifle Association, vapenlobbyn, är lika tveksamma till konsensus som vi. Av helt andra anledningar givetvis.


Röstning sker nästa vecka, tiden är knapp.


Den stora frågan om konsensus

USA har bestämt sig för att stödja ett ATT och gjort en helvändning från tidigare linje men endast på villkoret att förhandlingskonferensen 2012 tar beslut i konsensus

Det händer grejer på FN just nu! Högnivåförhandlingar mellan David Miliband och Hillary Clinton har lett till att USA tagit en tydlig ställning för ett starkt och robust ATT vilket förstås är väldigt positivt. Samtidigt har de ställt villkoret att beslut under förhandlingskonferensen 2012 ska tas genom konsensus vilket vi på Kristna Freds tillsammans med de flesta andra organisationer vi samarbetar med kring denna fråga ser som problematiskt. Detta p.g.a. att det några stater som inte vill se ett starkt avtal och som riskerar att blockera hela processen. Konsensus blir snarare ett redskap för veto för den minoritet som är skeptiska till att kontrollera den internationella vapenhandeln. Väldigt många stater är också skeptiska till inkluderandet av konsensus, bl.a. Tyskland uttryckte detta tydligt och sa sig t.o.m. vara beredda att rösta emot inkluderandet.


Läs det Hillary Clintons uttalandet här: http://www.state.gov/secretary/rm/2009a/10/130573.htm


ATT-förhandlingar på hög nivå

Så var jag framme tillslut efter ytterligare förseningar. Stupade i säng runt 22 NY-tid, 4 på morgonen svensk tid. Tisdagen blev väldigt lång, ett 15-timmars jobbmaraton.


Kristna Freds anordnade ett lunchseminarium på FN tillsammans med Oxfam om korruption i vapenhandeln. Vi hade talare från SIPRI och Tranparency International samt en person från Nigerias regering som talade om den reform landet genomgått för att bekämpa korruption i vapenhandeln. Ungefär 40 personer deltog, stater och NGO’s och eventet följdes upp av en middag under kvällen med ca 14 personer närvarande. Tanken var att vi skulle prata vidare om dessa frågor vilket vi också gjorde över en härlig 3-rätters middag som Oxfam betalade ;) Tror dock att tillfället till mingel och nätverkande nästan gav ännu mer än frågorna i sig eftersom de var få som egentligen kunde så mycket om detta.


Det stora temat under dagen var annars ATT-resolutionen som håller på att utarbetas som ska ta processen vidare. Storbritannien ligger bakom detta, officiellt tillsammans med ett antal andra stater som fanns med då den första resolutionen kring ATT lades 2006, inofficiellt sker förhandlingarna mellan britterna och USA. USA röstade nej 2006 och har under Bushadministrationen haft en minst sagt skeptiskt hållning som verkar ha ändrats i och med Obama. Högnivåförhandlingar har nyligen skett mellan utrikesministrarna Hillary Clinton och David Miliband för att komma överens om en ATT-resolution som båda kan stå bakom. Vi har sett utkasten på resolutionen och nu återstår att se detaljerna i denna efter att USA och britterna har kommit överens. Därefter delas den med de andra som kommer att ha sina synpunkter, troligtvis ganska i onödan. Det känns som att det är britterna och amerikanerna vilka som vanligt styr spelets regler. Fortsättning följer under onsdagen…


Inställda plan är inte så tokigt ibland

Vid det här laget borde jag ha legat och sovit i min hotellsäng i New York, men så blev det inte. När planet var på väg att lyfta igår, ropade plötsligt piloten ut att vi var tvungna att vända tillbaka till vår gate eftersom något var fel på planets ena motor. Efter flera timmars väntande både i planet och sedan vid gaten fick vi meddelandet att motorn inte kunde repareras utan att de är tvungna att flyga in reservdelar från New York och att vi inte kan åka förrän kl 13 idag, måndag, istället. Förutsatt att de lyckas reparera det dvs.


Under tiden vi väntade så började jag prata med de jag satt tillsammans med, båda amerikaner. De frågade vad jag skulle göra i New York och jag berättade att jag skulle till FN för att följa diskussionerna kring vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty i Generalförsamlingen. Av dessa två män var den ena från Bostons lite mer ruffiga områden och han berättade att alla han kände hade ett vapen och att de knappast hade köpt det lagligt utan på gatan och inte sällan av poliser. Den andre mannen var sportskytt och vapensamlare och ägde över 60 vapen och tyckte att det var varje amerikans rätt att ha ett vapen förutsatt att han följde lagen. Vi hamnade i en lång och mycket bra diskussion kring detta, skolskjutningar, Obamas fredspris och krigen i Irak och Afghanistan.


Trots att jag kommer över ett dygn senare och inte kommer att ha så mycket tid för förberedelser inför det seminarium vi arrangerar på tisdag så måste jag ändå säga att inställda plan är helt enkelt inte så tokigt ibland!


Moralkaka

Jag var i Mexiko nyligen, på en jobbresa. I samband med den så passade jag och de jag reste med på att besöka en samvetsfånge som i över ett år suttit fängslad i Ayutla de los libres i södra Mexiko. Raúl Hernándes var trött och uppgiven, men ändå lite hoppfull då de fyra andra som fängslats samtidigt som honom alla hade släppts. Raúl och de andra fängslades p.g.a. deras engagemang för sina rättigheter, rättigheter som ibland

krockar med de lokala eliterna markintressen och ibland med militär eller narkotikakartellers intresse av territoriell kontroll.

På väg ut noterade en av besökarna att soldaterna som vaktade fängelset inte var myckert äldre åän arton år och knappast kunde anses vara en del av den lokala makteliten. Givetvis är det så att det inte är en brorson eller en svåger till borgmästaren, markägaren eller pampen som vaktar Raúls cell. De som vaktar Raúl gör det inte för sitt stora nöjesskull, det gör det i brist på andra alternativ. Soldater och poliser är sällan välbetalda, detta gäller ännu mer i utvecklingsländer. I Sierra Leone tjänade en nyexaminerad polis åren efter inbördeskriget 90.000 salonesiska pund per månad. En säck ris kostade 60.000, innan matkrisen. Det var knappast äventyrlusta eller girighet som gjorde dem korrupta. Det var viljan att äta kött till maten i vart fall några gånger i månaden.

I Expressen skrevs det nyligen om två norskar som åttalats för ett mord i Demokratiska Republiken Kongo. Tamas Weber skriver med anledning av det att vi ska "Sluta Moralisera över Legoknecktar". Jag vill hävda motsattsen – Det är hög tid att börja moralisera över legosoldater! I Sverige har vi riktlinjer för till vem krigsmateriell får säljas. I detta ingår både materiell för strid och övrig krigsmateriell. Vad som inte ingår är privata säkerhetstjänster. Exporten av svenska legoknektar är i dagsläget inte stor, vad vi vet. Men även Weber skriver i sin artikel att han känner flera svenskar soim åkt till Irak för att jobba för privata säkerhetsföretag. Så länge de åker som privatpersoner kan det vara svårt att stoppa dem. Vad vi kan förhindra är att svenska företag rektryterar, tränar och exporterar denna typ av tjänster. Dessvärre är detta i dagsläget att ansvar som bollas mellan olika myndigheter som ett ruttet ägg.

Att folk tvingas i krig av sina regeringar, att folk tvingas till armén av hunger och fattigdom. Detta skall vi moralisera kring. Inte över deras val, utan över bristen på alternativ. Men när alla valmöjligheter finns, att studera, äta leva och att leva, då skall vi moralisera över de som väljer att resa till ett land och hyra ut sin aggresivitet och sitt våld till högst betalande. Vi skall moralisera över legoknecktar.

Jesper Wiklund


Varför svälter barnen i Guatemala?

Det var i slutet av sommaren som den guatemalanska pressen började uppmärksamma att barnen på den guatemalanska landsbygden svälter ihjäl, och att ännu fler lider av kronisk undernäring.

 

I ”The battle for Guatemala” beskriver Susanne Jonas lite av bakgrunden till dagens hungerkatastrof. Det var utländska företag och kaffeplantager som från 1800-talets slut började tvinga bort ursprungsbefolkningen och småbönderna från den mark som de levt av i generationer. År 1900 var Guatemala tvunget att börja importera mat från utlandet och bristen på odlingsmark gjorde att landsbygdsbefolkningen, som tidigare varit fattig men självförsörjande, tvingades genomlida återkommande hungerkatastrofer.

 

I ett dokument från 2008 citerar FNs högkommissionär för mänskliga rättigheter siffror som gör gällande att två procent av Guatemalas befolkning äger 70-75% av den odlingsbara marken, och detta i ett land där majoriteten av befolkningen är jordbrukare. Enligt uppgifter från Land Action Research Network och Nisgua, två oberoende internationella NGOs, är markfördelningen ännu mer orättvis än så.

 

Sedan sommaren 2009 har den guatemalanska staten och utländska välgörenhetsorganisationer delat ut mat och näringsdryck i de värst drabbade områdena, och i en tv-intervju har Guatemalas vicepresident sagt att lösningen på Guatemalas hungerkris ligger i att stimulera privata initiativ och producera mer mat. Samtidigt har varken El Salvador eller Honduras rapporterat om hungersnöd under 2009, trots att dessa två länder har lägre BNP än Guatemala.

 

Den guatemalanska pressen har varit knäpptyst om den orättvisa fördelningen av mark i landet, och ingen säger något om det faktum att flera bondbyar har vräkts från sin mark för att ge plats åt gruvor och plantager för socker, afrikansk palm och exotiska frukter. Söndagen den 27 september mördades läraren Adolfo Chi Xaman på grund av markkonflikt mellan bönder och det kanadensiska gruvföretaget CGN i El Estor, Izabal, i östra Guatemala, och latinamerika.nu har rapporterat om att ytterligare minst nio bondeledare har mördats under 2009.

 

Välgörenhet och näringsdryck i all ära, men vad folkrörelserna i Guatemala pekar på är att lösningen på matkrisen ligger i en rättvis fördelning av mark. Sett till BNP, naturresurser och elitens tillgångar så är Guatemala inte ett fattigt land, men de sociala orättvisorna är enorma. Det finns tillräckligt med mark för att landsbygdsbefolkning ska kunna arbeta och försörja sig själv. Vad som saknas är viljan att förändra.

 

På latinamerika.nu citeras Domingo Hernández från Waqib Kej, ett av Guatemalas största nätverk för ursprungsfolk och småbönder:

 

- Den officiella förklaringen till svälten är att regnet har uteblivit. Men ingen talar om sanningen, nämligen att vi är ett land rikt på naturresurser. Problemet är att den mesta marken är i händerna på ett fåtal, medan majoriteten inte har någon jord eller dålig jord att odla på. Dessutom upplåter regeringen och storgodsägarna större och större landarealer till transnationella företag som ägnar sig åt monokulturer, vilket innebär att basfödan majs ersätts med afrikansk palm som används till att producera energi.

 

Aron Lindblom.

 

Tidigare artikel om markfrågan i Guatemala på Kristna Fredsrörelsens hemsida: http://www.krf.se/bondernas-kamp-for-ratten-till-mark-och-vatten

 


Vem ringer man om det är polisen man är rädd för?

Centralamerika är som bekant en region som länge präglats av fattigdom, korruption och vacklande rättsväsende. Även om inbördeskrigen i El Salvador, Guatemala och Nicaragua alla nu har upphört så fortsätter våldsnivåerna att vara extremt höga. I El Salvador och Guatemala har det rent av gått så långt att det i dag är troligare att dö för en kula än det var under krigen. Skillnaden nu är bara den att nu är det inte regeringstrupper och gerilla som bekämpar och dödar varandra och de som kommer i deras väg,, nu är det ett allas krig mot alla. Även i Honduras, där det formellt sett aldrig rådde ett inbördeskrig, skenar siffrorna över antal mord per capita och år. Denna situation har fått många att prata om länderna som så kallade "failed states", dvs stater där regering och myndigheter helt har tappat förmågan att upprätthålla lag och ordning och tillhandahålla den säkerhet som många anser är själva berättigandet av dess existens.

Denna situation har också inneburit att medborgarna inte känner tillit till statens och polisens förmåga att erbjuda dem skydd. De har därför valt att beväpna sig själva – vilket är enkelt i länder med ett överflöd av skjutvapen på marknaden efter att krigen upphört och där vapenlagstiftningen på håll tillåtit köp av så mycket ammunition som 200kulor per vecka och ett mycket stort innehav av lätta handeldvapen. Detta har lett till en våldsspiral där polisen får allt svårare att upprätthålla lagen och där medborgarna väljer att beväpna sig allt mer. Men ju mer de beväpnar sig dessa större blir deras rädsla. Det finns nämligen inga vattentäta skott mellan legal vapenmarknad och illegal, eller mellan illegal användare och legal eller licensierad användare. I princip samtliga vapen har tillverkats legalt men kommit ut på den svarta marknaden via stöld eller vidareförsäljning och en legal användare kan orsaka precis samma förödelse med sitt vapen som en illegal.

För att bryta våldsspiralen och förebygga ytterligare offer för det väpnade våldet har många länder, inte bara i Centralamerika utan i hela Latinamerika, valt att ta fram striktare vapenlagstiftningar som hårdare begränsar det antal vapen och den mängd ammunition en civil får köpa och inneha samt de platser han eller hon får bära dessa på. I Nicaragua har man tillexempel inte alls samma höga våldsnivåer som i El Salvador och Guatemala, trots att man även här haft ett blodigt inbördeskrig, ett stort antal skjutvapen i omlopp och många med en historia av hantering av vapen. I en utvärdering som gjordes av Kristna Fredsrörelsens förebyggande arbete under 2000-talet hävdar bland annat en av landets parlamentariker att den jämförelsevis låga mordfrekvensen bland annat förklaras av landets vapenlagstiftning. Tidigare i år antog också Guatemala en ny vapenlag som visserligen inte är att anse som speciellt restriktiv men som ändå måste sägas vara en väsentlig förbättring mot tidigare (se gärna på vår hemsida för mer information om den nya vapenlagen). Det är dock ännu för tidigt att se några resultat av denna reform.

Men på sina håll går det åt hel fel håll. Den 28:e juni genomfördes i Honduras Latinamerikas första militärkupp på många år. Landets demokratiskt valde president hämtades av militärer i sitt hem på morgonen och tvingades, efter att hans vakt avväpnats, lämna landet omedelbart. Denna situation har sedan dess inte förändrats. Motiven för kuppen grundar sig dock inte på skenande osäkerhet utan på anklagelser om att presidenten skulle ha frångått sina befogenheter i och med genomförandet av en rådgivande folkomröstning. Däremot har man med hänvisning till säkerheten utfärdat undantagstillstånd och utegångsförbud. Militären patrullerar gatorna och man har upphävt ett antal politiska och medborgerliga rättigheter så som mötesfrihet, demonstrationsrätt och yttrandefrihet. Detta är synnerligen allvarligt, inte bara då det tar regionen och säkerhetsdiskursen där trettio år tillbaka, till juntornas och generalernas idé om säkerhet. Det är allvarligt också för att det innebär allt annat än att våld förhindras eller förebyggs.

Militären och kuppregimen gör skyldiga till en rad övergrepp. Vår samarbetsorganisation i Honduras, CIPRODEH, berättar om hur deras medlemmar misshandlats av militärer med batongslag och sparkar för att ha dokumenterat fredliga demonstrationer. Detta verkar också vara något som systematiserats av militären som skall upprätthålla ordningen. FNs rapportör för yttrandefrihet, Frank La Rue, rapporterar även han från Honduras och konstaterar kort att demonstrationer inte tillåts, polisen använder övervåld och godtyckliga arresteringar – även av minderåriga, radiostationer som kritiserat kuppen har stängts av militären. Han konstaterar också att stora delar av den honduranska pressen tillämpar en form av självcensur i syfte att inte kritisera kuppregimen.

Även en grupp med internationella observatörer har kommenterat MR-situationen i landet;

"Bland de brott mot grundläggande rättigheter som rapporterats till denna mission återfinns brott mot rätten till liv, personlig integritet och frihet, yttrandefrihet såväl som omotiverade brott mot rörelsefriheten. Allt detta i en kontext av tydlig polisiär förföljelse av politiska och fackliga ledare, försvarare av mänskliga rättigheter, sociala ledare, journalister, utländska medborgare och alla i allmänhet som offentligt uttrycker sitt stöd till president Manuel Zelaya eller sitt missnöje med statskuppen. Vi har dokumenterat över hundra fall av denna typ".

För man kan inte förebygga våld med mera våld. Våld förebyggs genom att tillgodose människors grundläggande behov och rättigheter. Våldsnivåer kan minskas genom minskad beväpning eller ökad kontroll av de vapen som cirkulerar. Men det kan absolut inte förebyggas med hjälp av förtryck. I en intervju i svensk TV frågades den honduranske ambassadörskan i Stockholm om vad hon trodde skulle kunna skeom inte en förhandlad lösning kunde uppnår. Hon log nervöst och svarade att: "Då kommer det avgöras i bergen". Det vill säga att då har Honduras inte bara genomlevt Latinamerikas allra senaste militärkupp utan också fått den allra nyaste gerillan och det senaste inbördeskriget. För som Bob Hansson frågar sig – Vem ringer man om det är polisen man är rädd för?

Jesper Wiklund


Nytt valspråk?

Svenska vapen dödar. Om det tror jag alla kan vara överens. Det är liksom själva syftet med att ha ett vapen. Sedan argumenterar en del att det är i självförsvar, att de man dödar är "onda", eller att folk kommer dö ändå och att det lika gärna kan ske med svenska vapen (fråga mig inte varför). Uppenbarligen är svenska vapen också högst konkurrenskraftiga när det kommer till att döda effektivt. Det är den enda förklaringen jag ser till att den numera ökända AT:4an, en svensk form av Bazooka som används framför allt mot pansarstridsfordon, spridits så mycket. Den har de senaste åren påträffats hos de Mexikanska narkotikakartellerna, den har hittats i de brasilianska favelorna, den har använts i kriget i Irak och har nu också hittats i inbördeskrigets Colombia.

AT:4 är populär i alla åldrar   AT:4 är populär i alla åldrar

Det är ändå ingeting mot klassikern Carl-Gustaf som sålts till över 40 länder. Bland dessa ingår Burma, Ghana, Nigeria, Malaysia och Singapore. Dessutom har vapnet via Storbritannien och ibland Holland, Tyskland eller Singapore sålts till länder som Bahrain, Israel, Botswana, Dubai, Jemen, Kambodja, Kenya, Kuwait, Libyen, Malawi, Syrien och så vidare. Vapnet har effektivt använts för att ta livet av folk i konflikter i Burma, Sri Lanka, Kambodja, Vietnam och Kashmir.

Detta är bara några av exemplen på var svenska vapen hamnar. Inget av de exempel jag nämnt kan påstås kvalificera Sverige som "den fria världens vapensmed", vilket en del beslutsfattare menar bör vara målet med vår export, snarare framstår det som ett hån mot alla tankar om att värna mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet globalt. Det valspråk som bomblobbyisterna borde ta sig är snarare "Hela världens vapensmed". Det rimmar bättre med den faktiska svenska exporten.

 

Jesper Wiklund


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0