Fredsbloggen

Svenska vapen dödar. Om det tror jag alla kan vara överens. Det är liksom själva syftet med att ha ett vapen. Sedan argumenterar en del att det är i självförsvar, att de man dödar är "onda", eller att folk kommer dö ändå och att det lika gärna kan ske med svenska vapen (fråga mig inte varför). Uppenbarligen är svenska vapen också högst konkurrenskraftiga när det kommer till att döda effektivt. Det är den enda förklaringen jag ser till att den numera ökända AT:4an, en svensk form av Bazooka som används framför allt mot pansarstridsfordon, spridits så mycket. Den har de senaste åren påträffats hos de Mexikanska narkotikakartellerna, den har hittats i de brasilianska favelorna, den har använts i kriget i Irak och har nu också hittats i inbördeskrigets Colombia.

   AT:4 är populär i alla åldrar

Det är ändå ingeting mot klassikern Carl-Gustaf som sålts till över 40 länder. Bland dessa ingår Burma, Ghana, Nigeria, Malaysia och Singapore. Dessutom har vapnet via Storbritannien och ibland Holland, Tyskland eller Singapore sålts till länder som Bahrain, Israel, Botswana, Dubai, Jemen, Kambodja, Kenya, Kuwait, Libyen, Malawi, Syrien och så vidare. Vapnet har effektivt använts för att ta livet av folk i konflikter i Burma, Sri Lanka, Kambodja, Vietnam och Kashmir.

Detta är bara några av exemplen på var svenska vapen hamnar. Inget av de exempel jag nämnt kan påstås kvalificera Sverige som "den fria världens vapensmed", vilket en del beslutsfattare menar bör vara målet med vår export, snarare framstår det som ett hån mot alla tankar om att värna mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet globalt. Det valspråk som bomblobbyisterna borde ta sig är snarare "Hela världens vapensmed". Det rimmar bättre med den faktiska svenska exporten.

 

Jesper Wiklund

Håller en omsvängning på att ske när det gäller socialdemokraternas inställning till vapenexport? En hel del tyder på det. Länge har vapenexporten varit en helig ko då den ansetts vara en förutsättning för den svenska neutraliteten. Genom att tillverka våra egna vapen har vi inte behövt välja sida och vapenexporten har behövts för att finansiera forskning och tillverkning.

Den politiken har haft sina förtjänster, men är nu allt mer överspelad. Jag tänker då inte främst på Sveriges närmande till NATO med övningar på svensk mark utan mer på att vapenindustrin inte längre är svensk utan en del av den globala där det handlar om att tjäna pengar. Svenska vapen dyker upp hos Farc-gerillan i Colombia, men också hos förtryckande regimer lite varstans i världen, som i Saudiarabien, Thailand och Pakistan.

Hela tiden har vapenexporten haft sina kritiker, men de har med åren och särskilt efter murens fall, blivit allt fler. En första stor seger ägde rum vid SSUs kongress för två år sedan. Fredsivrande SSUare från Göteborg krävde att vapenexporten skulle begränsas, aldrig ske när den kränker mänskliga rättigheter och på sikt helt avskaffas. Debatten var hård, förbundsstyrelsen körde med de gamla argumenten, men kördes över. Göteborgarnas förslag vann omröstningen med 101-99!

Sedan dess har ytterligare två av socialdemokratins sidoorganisationer svängt. S-studenter sa på sin kongress i år ett klart och tydligt nej till vapenexport. Efter att ha konstaterat att vapenexporten är bra för ekonomin skriver man: "När det gäller vapenexport måste vi ständigt ställa oss frågan vad vapnen ska användas till och vad den svenska samhällsekonomin växer på bekostnad av. Hittills har vi dock aldrig lyckats hindra att svensktillverkade vapen används i icke önskvärda syften. Vi ser därför ingen annan möjlighet än att helt förbjuda all vapenexport."

I månadsskiftet juli/augusti hade Broderskap – de kristna socialdemokraterna kongress. De som så snöpligt fått stryk på förra kongressen fick nu sin revansch när det var förbundsstyrelsen som fick bita i gräset. All vapenexport ska stoppas och istället ska man ”verka för att Sverige ska exportera fredsarbetare, fredsmäklare, fredsdiplomater, humanitärt stöd och bistånd”.

På SSUs kongress i augusti i år var det mycket nära att man fick till en ännu skarpare skrivning som tydligt sa nej till all vapenexport, men istället behålls formuleringen ”på sikt”. Sammantaget tonar ändå bilden fram av att socialdemokratin är på väg att svänga när tre viktiga sidoorganisationer vill begränsa eller helt avskaffa vapenexporten. Lägg till detta att socialdemokraterna bestämt att man ska regera tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet vid en valseger 2010. Båda dessa partier säger nej till svensk vapenexport.

Vi får inte ta något för givet, men i det fortsatta arbetet mot vapenexporten har fredsrörelsen fått flera viktiga allierade och chansen finns att få en majoritet i riksdagen som tar det historiska beslutet. Det är en ny tid och det har de unga socialdemokraterna, de socialdemokratiska studenterna och de kristna socialdemokraterna insett och dragit kloka slutsatser av.

Klas Corbelius