Oheliga allianser kring konsensus
Just nu sitter jag i ett rätt så fullsatt konferensrum i FN:s Generalförsamling. USA har precis hållit sitt anförande och salen liknar snarare ett mingelparty än ett konferensrum eftersom många reser sig upp för att gå – uppenbarligen var det detta anförande de hade väntat på – eller så viskar man med varandra om vad som precis har sagts.
USA:s hållning att aktivt stödja ATT förutsatt konsensus är en helomvändning mot tidigare hållning då man har röstat emot resolutioner kring ATT och varit inaktiva på möten. Obama verkar prioritera nedrustningfrågor i allmänhet och helomvändnineg kanske därför inte är så oväntad men utan otaliga diskussioner med Storbritannien hade de aldrig kommit ombord.
Allt bra så långt. USA är med på resolutionen och det ökar givetvis chansen att få ett avtal över huvud taget. Vad är då problemet? Som jag sagt tidigare är den stora frågan att resolutionen anger att förhandlingskonferensen 2012 tar beslut i konsensus. Risken är uppenbar i en sådan process att de stater som är emot att ha ett avtal som kontrollerar internationell vapenhandel överhuvudtaget kommer att blockera processen. Det som hade syfte att vara ett instrument för fullständig demokrati blir då en redskap för minoritetens förtryck och ger dem en vetorätt i praktiken som jag misstänker att många av dem inte kommer att vara sena att utnyttja. Några av dessa stater är Ryssland, Kina och Indien – stora vapenexportörer, samt andra stater som Egypten, Pakistan och Kuba.
Vi organisationer i det civila samhället har tidigare alltid lobbat för att staterna ska rösta för en resolution som driver processen framåt. Vi står fast vid detta även nu men vi hoppas att några progressiva stater kommer att rösta emot själva paragrafen i resolutionen där konsensus nämns, alternativt använder sig av den gula "abstain" knappen och förklarar sin röst i ett tillägg. Tydligt är att konsensusprocessen riskerar att stjälpa möjligheten att få till ett avtal och att vi behöver några stater som gör något för att rädda den. Tydligt är att Sverige inte kommer vara en av dessa. Vi hoppas istället på Norge, Tyskland, Mexico eller Nederländerna. Konsensusdiskussionen har skapat en del otippade allianser, eller åtminstone samstämmighet mellan stater som vanligtvis inte kommer överens. Israel och Mellanöstern står plötsligt på samma sida och det har visat sig att National Rifle Association, vapenlobbyn, är lika tveksamma till konsensus som vi. Av helt andra anledningar givetvis.
Röstning sker nästa vecka, tiden är knapp.
Den stora frågan om konsensus
USA har bestämt sig för att stödja ett ATT och gjort en helvändning från tidigare linje men endast på villkoret att förhandlingskonferensen 2012 tar beslut i konsensus
Det händer grejer på FN just nu! Högnivåförhandlingar mellan David Miliband och Hillary Clinton har lett till att USA tagit en tydlig ställning för ett starkt och robust ATT vilket förstås är väldigt positivt. Samtidigt har de ställt villkoret att beslut under förhandlingskonferensen 2012 ska tas genom konsensus vilket vi på Kristna Freds tillsammans med de flesta andra organisationer vi samarbetar med kring denna fråga ser som problematiskt. Detta p.g.a. att det några stater som inte vill se ett starkt avtal och som riskerar att blockera hela processen. Konsensus blir snarare ett redskap för veto för den minoritet som är skeptiska till att kontrollera den internationella vapenhandeln. Väldigt många stater är också skeptiska till inkluderandet av konsensus, bl.a. Tyskland uttryckte detta tydligt och sa sig t.o.m. vara beredda att rösta emot inkluderandet.
Läs det Hillary Clintons uttalandet här: http://www.state.gov/secretary/rm/2009a/10/130573.htm
ATT-förhandlingar på hög nivå
Så var jag framme tillslut efter ytterligare förseningar. Stupade i säng runt 22 NY-tid, 4 på morgonen svensk tid. Tisdagen blev väldigt lång, ett 15-timmars jobbmaraton.
Kristna Freds anordnade ett lunchseminarium på FN tillsammans med Oxfam om korruption i vapenhandeln. Vi hade talare från SIPRI och Tranparency International samt en person från Nigerias regering som talade om den reform landet genomgått för att bekämpa korruption i vapenhandeln. Ungefär 40 personer deltog, stater och NGO’s och eventet följdes upp av en middag under kvällen med ca 14 personer närvarande. Tanken var att vi skulle prata vidare om dessa frågor vilket vi också gjorde över en härlig 3-rätters middag som Oxfam betalade ;) Tror dock att tillfället till mingel och nätverkande nästan gav ännu mer än frågorna i sig eftersom de var få som egentligen kunde så mycket om detta.
Det stora temat under dagen var annars ATT-resolutionen som håller på att utarbetas som ska ta processen vidare. Storbritannien ligger bakom detta, officiellt tillsammans med ett antal andra stater som fanns med då den första resolutionen kring ATT lades 2006, inofficiellt sker förhandlingarna mellan britterna och USA. USA röstade nej 2006 och har under Bushadministrationen haft en minst sagt skeptiskt hållning som verkar ha ändrats i och med Obama. Högnivåförhandlingar har nyligen skett mellan utrikesministrarna Hillary Clinton och David Miliband för att komma överens om en ATT-resolution som båda kan stå bakom. Vi har sett utkasten på resolutionen och nu återstår att se detaljerna i denna efter att USA och britterna har kommit överens. Därefter delas den med de andra som kommer att ha sina synpunkter, troligtvis ganska i onödan. Det känns som att det är britterna och amerikanerna vilka som vanligt styr spelets regler. Fortsättning följer under onsdagen…
Inställda plan är inte så tokigt ibland
Vid det här laget borde jag ha legat och sovit i min hotellsäng i New York, men så blev det inte. När planet var på väg att lyfta igår, ropade plötsligt piloten ut att vi var tvungna att vända tillbaka till vår gate eftersom något var fel på planets ena motor. Efter flera timmars väntande både i planet och sedan vid gaten fick vi meddelandet att motorn inte kunde repareras utan att de är tvungna att flyga in reservdelar från New York och att vi inte kan åka förrän kl 13 idag, måndag, istället. Förutsatt att de lyckas reparera det dvs.
Under tiden vi väntade så började jag prata med de jag satt tillsammans med, båda amerikaner. De frågade vad jag skulle göra i New York och jag berättade att jag skulle till FN för att följa diskussionerna kring vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty i Generalförsamlingen. Av dessa två män var den ena från Bostons lite mer ruffiga områden och han berättade att alla han kände hade ett vapen och att de knappast hade köpt det lagligt utan på gatan och inte sällan av poliser. Den andre mannen var sportskytt och vapensamlare och ägde över 60 vapen och tyckte att det var varje amerikans rätt att ha ett vapen förutsatt att han följde lagen. Vi hamnade i en lång och mycket bra diskussion kring detta, skolskjutningar, Obamas fredspris och krigen i Irak och Afghanistan.
Trots att jag kommer över ett dygn senare och inte kommer att ha så mycket tid för förberedelser inför det seminarium vi arrangerar på tisdag så måste jag ändå säga att inställda plan är helt enkelt inte så tokigt ibland!
Moralkaka
Jag var i Mexiko nyligen, på en jobbresa. I samband med den så passade jag och de jag reste med på att besöka en samvetsfånge som i över ett år suttit fängslad i Ayutla de los libres i södra Mexiko. Raúl Hernándes var trött och uppgiven, men ändå lite hoppfull då de fyra andra som fängslats samtidigt som honom alla hade släppts. Raúl och de andra fängslades p.g.a. deras engagemang för sina rättigheter, rättigheter som ibland
På väg ut noterade en av besökarna att soldaterna som vaktade fängelset inte var myckert äldre åän arton år och knappast kunde anses vara en del av den lokala makteliten. Givetvis är det så att det inte är en brorson eller en svåger till borgmästaren, markägaren eller pampen som vaktar Raúls cell. De som vaktar Raúl gör det inte för sitt stora nöjesskull, det gör det i brist på andra alternativ. Soldater och poliser är sällan välbetalda, detta gäller ännu mer i utvecklingsländer. I Sierra Leone tjänade en nyexaminerad polis åren efter inbördeskriget 90.000 salonesiska pund per månad. En säck ris kostade 60.000, innan matkrisen. Det var knappast äventyrlusta eller girighet som gjorde dem korrupta. Det var viljan att äta kött till maten i vart fall några gånger i månaden.
I Expressen skrevs det nyligen om två norskar som åttalats för ett mord i Demokratiska Republiken Kongo. Tamas Weber skriver med anledning av det att vi ska "Sluta Moralisera över Legoknecktar". Jag vill hävda motsattsen – Det är hög tid att börja moralisera över legosoldater! I Sverige har vi riktlinjer för till vem krigsmateriell får säljas. I detta ingår både materiell för strid och övrig krigsmateriell. Vad som inte ingår är privata säkerhetstjänster. Exporten av svenska legoknektar är i dagsläget inte stor, vad vi vet. Men även Weber skriver i sin artikel att han känner flera svenskar soim åkt till Irak för att jobba för privata säkerhetsföretag. Så länge de åker som privatpersoner kan det vara svårt att stoppa dem. Vad vi kan förhindra är att svenska företag rektryterar, tränar och exporterar denna typ av tjänster. Dessvärre är detta i dagsläget att ansvar som bollas mellan olika myndigheter som ett ruttet ägg.
Att folk tvingas i krig av sina regeringar, att folk tvingas till armén av hunger och fattigdom. Detta skall vi moralisera kring. Inte över deras val, utan över bristen på alternativ. Men när alla valmöjligheter finns, att studera, äta leva och att leva, då skall vi moralisera över de som väljer att resa till ett land och hyra ut sin aggresivitet och sitt våld till högst betalande. Vi skall moralisera över legoknecktar.
Jesper Wiklund
Varför svälter barnen i Guatemala?
Det var i slutet av sommaren som den guatemalanska pressen började uppmärksamma att barnen på den guatemalanska landsbygden svälter ihjäl, och att ännu fler lider av kronisk undernäring.
I ”The battle for Guatemala” beskriver Susanne Jonas lite av bakgrunden till dagens hungerkatastrof. Det var utländska företag och kaffeplantager som från 1800-talets slut började tvinga bort ursprungsbefolkningen och småbönderna från den mark som de levt av i generationer. År 1900 var Guatemala tvunget att börja importera mat från utlandet och bristen på odlingsmark gjorde att landsbygdsbefolkningen, som tidigare varit fattig men självförsörjande, tvingades genomlida återkommande hungerkatastrofer.
I ett dokument från 2008 citerar FNs högkommissionär för mänskliga rättigheter siffror som gör gällande att två procent av Guatemalas befolkning äger 70-75% av den odlingsbara marken, och detta i ett land där majoriteten av befolkningen är jordbrukare. Enligt uppgifter från Land Action Research Network och Nisgua, två oberoende internationella NGOs, är markfördelningen ännu mer orättvis än så.
Sedan sommaren 2009 har den guatemalanska staten och utländska välgörenhetsorganisationer delat ut mat och näringsdryck i de värst drabbade områdena, och i en tv-intervju har Guatemalas vicepresident sagt att lösningen på Guatemalas hungerkris ligger i att stimulera privata initiativ och producera mer mat. Samtidigt har varken El Salvador eller Honduras rapporterat om hungersnöd under 2009, trots att dessa två länder har lägre BNP än Guatemala.
Den guatemalanska pressen har varit knäpptyst om den orättvisa fördelningen av mark i landet, och ingen säger något om det faktum att flera bondbyar har vräkts från sin mark för att ge plats åt gruvor och plantager för socker, afrikansk palm och exotiska frukter. Söndagen den 27 september mördades läraren Adolfo Chi Xaman på grund av markkonflikt mellan bönder och det kanadensiska gruvföretaget CGN i El Estor, Izabal, i östra Guatemala, och latinamerika.nu har rapporterat om att ytterligare minst nio bondeledare har mördats under 2009.
Välgörenhet och näringsdryck i all ära, men vad folkrörelserna i Guatemala pekar på är att lösningen på matkrisen ligger i en rättvis fördelning av mark. Sett till BNP, naturresurser och elitens tillgångar så är Guatemala inte ett fattigt land, men de sociala orättvisorna är enorma. Det finns tillräckligt med mark för att landsbygdsbefolkning ska kunna arbeta och försörja sig själv. Vad som saknas är viljan att förändra.
På latinamerika.nu citeras Domingo Hernández från Waqib Kej, ett av Guatemalas största nätverk för ursprungsfolk och småbönder:
- Den officiella förklaringen till svälten är att regnet har uteblivit. Men ingen talar om sanningen, nämligen att vi är ett land rikt på naturresurser. Problemet är att den mesta marken är i händerna på ett fåtal, medan majoriteten inte har någon jord eller dålig jord att odla på. Dessutom upplåter regeringen och storgodsägarna större och större landarealer till transnationella företag som ägnar sig åt monokulturer, vilket innebär att basfödan majs ersätts med afrikansk palm som används till att producera energi.
Aron Lindblom.
Tidigare artikel om markfrågan i Guatemala på Kristna Fredsrörelsens hemsida: http://www.krf.se/bondernas-kamp-for-ratten-till-mark-och-vatten
Jesus skulle inte sälja vapen, Alf!
150 års fängelse
Den 31 augusti i år presenterades Guatemalas första dom för påtvingade försvinnanden då Felipe Cusanero, före detta ledare för de paramilitära ”självförsvarstrupperna” PAC i byn Choatalum, dömdes till 150 års fängelse för sex försvinnanden utförda mellan åren 1982-1984.
Det guatemalanska inbördeskriget pågick i 36 år fram till fredsavtalet 1996 och skördade minst 200 000 dödsoffer. Cirka 45 000 människor ”försvann” också, vilket innebar att de fördes bort av väpnade aktörer (främst armén) för att aldrig mer komma tillbaka.
Den dömde Cusanero är en total ”nobody” i sammanhanget, en fattig bonde som kanske bara följde order, men att domen rör just påtvingade försvinnanden gör att många hoppas på att arbetet för rättvisa nu kan gå vidare, längre upp i arméns och statens hierarki.
Till skillnad från brott som kidnappning och mord så ses påtvingade försvinnanden som brott mot mänskligheten och i själva definitionen av brottet anges att det utförs enligt en systematisk plan, framtagen och genomförd av staten för att terrorisera civilbefolkningen.
Detta är något som aldrig tidigare har erkänts i en guatemalansk domstol, och med denna dom i ryggen öppnas nya möjligheter för att även andra drabbade ska nå rättvisa.
Efter att domen presenterades har vittnen och lokala ledare mottagit hot från Cusaneros anhöriga, men fallet följs av utländska ambassader och fredsobservatörer från bland annat Kristna Fredsrörelsen. I ett uttalande säger en jurist från människorättscentret CALDH:
- För CALDH så är detta ett första konkret resultat av en kamp som har förts i över 40 år. Domen betyder oerhört mycket för alla de tiotusentals människor vars anhöriga försvann. Det här öppnar dörren för att andra ska kunna söka rättvisa.
Aron Lindblom
Mer info på KrFs hemsida: http://www.krf.se/forsta-domen-for-forsvinnanden-i-guatemala
