Moralkaka
Jag var i Mexiko nyligen, på en jobbresa. I samband med den så passade jag och de jag reste med på att besöka en samvetsfånge som i över ett år suttit fängslad i Ayutla de los libres i södra Mexiko. Raúl Hernándes var trött och uppgiven, men ändå lite hoppfull då de fyra andra som fängslats samtidigt som honom alla hade släppts. Raúl och de andra fängslades p.g.a. deras engagemang för sina rättigheter, rättigheter som ibland
På väg ut noterade en av besökarna att soldaterna som vaktade fängelset inte var myckert äldre åän arton år och knappast kunde anses vara en del av den lokala makteliten. Givetvis är det så att det inte är en brorson eller en svåger till borgmästaren, markägaren eller pampen som vaktar Raúls cell. De som vaktar Raúl gör det inte för sitt stora nöjesskull, det gör det i brist på andra alternativ. Soldater och poliser är sällan välbetalda, detta gäller ännu mer i utvecklingsländer. I Sierra Leone tjänade en nyexaminerad polis åren efter inbördeskriget 90.000 salonesiska pund per månad. En säck ris kostade 60.000, innan matkrisen. Det var knappast äventyrlusta eller girighet som gjorde dem korrupta. Det var viljan att äta kött till maten i vart fall några gånger i månaden.
I Expressen skrevs det nyligen om två norskar som åttalats för ett mord i Demokratiska Republiken Kongo. Tamas Weber skriver med anledning av det att vi ska "Sluta Moralisera över Legoknecktar". Jag vill hävda motsattsen – Det är hög tid att börja moralisera över legosoldater! I Sverige har vi riktlinjer för till vem krigsmateriell får säljas. I detta ingår både materiell för strid och övrig krigsmateriell. Vad som inte ingår är privata säkerhetstjänster. Exporten av svenska legoknektar är i dagsläget inte stor, vad vi vet. Men även Weber skriver i sin artikel att han känner flera svenskar soim åkt till Irak för att jobba för privata säkerhetsföretag. Så länge de åker som privatpersoner kan det vara svårt att stoppa dem. Vad vi kan förhindra är att svenska företag rektryterar, tränar och exporterar denna typ av tjänster. Dessvärre är detta i dagsläget att ansvar som bollas mellan olika myndigheter som ett ruttet ägg.
Att folk tvingas i krig av sina regeringar, att folk tvingas till armén av hunger och fattigdom. Detta skall vi moralisera kring. Inte över deras val, utan över bristen på alternativ. Men när alla valmöjligheter finns, att studera, äta leva och att leva, då skall vi moralisera över de som väljer att resa till ett land och hyra ut sin aggresivitet och sitt våld till högst betalande. Vi skall moralisera över legoknecktar.
Jesper Wiklund
