Fredsbloggen

Vapenföretaget Nammo, en stor producent av bland annat lätta vapen-ammunition, ägt av den norska staten, den finska staten och EADS (European Aeronautic Defence and Space Company) ser möjligheter i den ökande efterfrågan på demilitariseringssystem och har börjat inrikta delar av sin produktion och försäljning på denna marknad. Företaget har redan vunnit stora demilitariseringsorder från Storbritannien, Skandinaviska länder och Tyskland för att oskadliggöra förbjudna eller föråldrade vapen.

Reijo Bragberg, vd för Nammos demilitariseringsavdelning förväntar sig en stor ökning av efterfrågan i samband med att fler stater ratificerar konventionen mot klustervapen (the Convention om Cluster Munition, CCM) som träder i kraft i augusti i år. Konventionen undertecknades av nära hundra länder i Oslo i december 2008 och hittills har 30 länder ratificerat den. En ratificering av konventionen mot klustervapen innebär att stater förbinder sig att sluta producera, sälja och lagra klustervapen samt att oskadliggöra alla befintliga klustervapen. Nammo räknar med en totalförsäljning på 620 miljoner dollar år 2010 och förväntar sig framtida stororder från länder som ratificerat konventionen. Förutom demilitariseringsutrustning producerar Nammo även ammunition av lätt, medium och stor kaliber, missiler och lätta vapen.

"Jag undrar vad dessa fakta betyder för Alf Svensson. Kristen människosyn och solidaritet kan tolkas och uttryckas på många sätt, men inte kan det väl innebära att svenska arbetstillfällen värderas högre än medmänniskors rätt till trygga liv?" 

Håller en omsvängning på att ske när det gäller socialdemokraternas inställning till vapenexport? En hel del tyder på det. Länge har vapenexporten varit en helig ko då den ansetts vara en förutsättning för den svenska neutraliteten. Genom att tillverka våra egna vapen har vi inte behövt välja sida och vapenexporten har behövts för att finansiera forskning och tillverkning.

Den politiken har haft sina förtjänster, men är nu allt mer överspelad. Jag tänker då inte främst på Sveriges närmande till NATO med övningar på svensk mark utan mer på att vapenindustrin inte längre är svensk utan en del av den globala där det handlar om att tjäna pengar. Svenska vapen dyker upp hos Farc-gerillan i Colombia, men också hos förtryckande regimer lite varstans i världen, som i Saudiarabien, Thailand och Pakistan.

Hela tiden har vapenexporten haft sina kritiker, men de har med åren och särskilt efter murens fall, blivit allt fler. En första stor seger ägde rum vid SSUs kongress för två år sedan. Fredsivrande SSUare från Göteborg krävde att vapenexporten skulle begränsas, aldrig ske när den kränker mänskliga rättigheter och på sikt helt avskaffas. Debatten var hård, förbundsstyrelsen körde med de gamla argumenten, men kördes över. Göteborgarnas förslag vann omröstningen med 101-99!

Sedan dess har ytterligare två av socialdemokratins sidoorganisationer svängt. S-studenter sa på sin kongress i år ett klart och tydligt nej till vapenexport. Efter att ha konstaterat att vapenexporten är bra för ekonomin skriver man: "När det gäller vapenexport måste vi ständigt ställa oss frågan vad vapnen ska användas till och vad den svenska samhällsekonomin växer på bekostnad av. Hittills har vi dock aldrig lyckats hindra att svensktillverkade vapen används i icke önskvärda syften. Vi ser därför ingen annan möjlighet än att helt förbjuda all vapenexport."

I månadsskiftet juli/augusti hade Broderskap – de kristna socialdemokraterna kongress. De som så snöpligt fått stryk på förra kongressen fick nu sin revansch när det var förbundsstyrelsen som fick bita i gräset. All vapenexport ska stoppas och istället ska man ”verka för att Sverige ska exportera fredsarbetare, fredsmäklare, fredsdiplomater, humanitärt stöd och bistånd”.

På SSUs kongress i augusti i år var det mycket nära att man fick till en ännu skarpare skrivning som tydligt sa nej till all vapenexport, men istället behålls formuleringen ”på sikt”. Sammantaget tonar ändå bilden fram av att socialdemokratin är på väg att svänga när tre viktiga sidoorganisationer vill begränsa eller helt avskaffa vapenexporten. Lägg till detta att socialdemokraterna bestämt att man ska regera tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet vid en valseger 2010. Båda dessa partier säger nej till svensk vapenexport.

Vi får inte ta något för givet, men i det fortsatta arbetet mot vapenexporten har fredsrörelsen fått flera viktiga allierade och chansen finns att få en majoritet i riksdagen som tar det historiska beslutet. Det är en ny tid och det har de unga socialdemokraterna, de socialdemokratiska studenterna och de kristna socialdemokraterna insett och dragit kloka slutsatser av.

Klas Corbelius

Vid säkerhetspolitiskt sommartorg deltog även Kristna Freds i några arrangemang. Ett av dem var debattboxningen om vapenexporten. Vår egen Håkan Mårtensson mötte Allan Widman (FP) i en debatt om försvarspolitiska motiv för vapenexporten. Håkan lyfte fram att andra skäl växer sig starka som i KRUT-utredningen från 2005 där näringspolitiska skäl lyfts fram. Om försvaret köper mindre så ökar trycket på vapenexport. Sverige ska inte vara en aktör som sätter vapen i omlopp och vad händer när landet förnyar sina vapen och säljer vidare det begagnade?

Allan Widman menade att de säkerhetspolitiska argumenten förändras med att den materiella utvecklingen går framåt och ansåg att Sverige i första hand ska livstidsförlänga nuvarande material, i andra and köpa nytt och först i tredje hand tillverka eget. Allan ville inte heller se näringspolitiska mål i riktlinjerna, men däremot gärna ett demokratikriterium. Där höll Håkan med.

I en annan rond var det Andreas Ekman som ivrigt försvarade vapenexporten, vilket var lite märkligt när han samtidigt som generaldirektör för ISP är den som ska se till att riktlinjerna för vapenexporten, som av dess försvarare anses restriktiva, följs. Andreas lyfte dock fram att det inte finns något förbud mot vapenexport utan att det är mer som med körkort, att får du tillstånd från ISP så är det ok att exportera, även till tvivelaktiga stater som Saudiarabien och Pakistan. På frågan varför försvarade sig Andreas med att det utgör en så liten andel av den svenska vapenexporten.

Anna Ek, Svenska Freds ordförande, undrade då varför, om det var så lite, Sverige inte kunde sluta med exporten till dessa stater, men fick bara en motfråga på det: ska inte fattiga länder få skydda sig? Visst, tyckte Anna, men vi ställer många krav för att ge bistånd, varför inte när det gäller export av vapen? Anna undrade även om det var så klokt att exportera till Pakistan med tanke på det osäkra läget. Andreas menade att Sverige sedan 2007 inte säljer några vapen till Pakistan, dock är det viktigt att honorera ingångna avtal och genomföra nödvändiga följdleveranser.

Anna summerade att den svenska materialexportlagen helt spelats ut och att det är en trovärdighetsfråga när vi förser hårdföra regimer med vapensystem. Här gick dock Andreas längre än att bara försvara den nuvarande lagen från 1993 och menade att det egentligen inte är den som gäller utan att det skett ”en praxisutveckling”, som godkänts av riksdagen, dock först i efterhand och utan att riksdagen haft kunskap om alla detaljer.

I den tredje ronden hängde Maja Åberg från Amnesty på Andreas tråd och menade att om praxis blivit sämre, dvs mer tillåtande till export till tvivelaktiga stater, så bör inte lagen anpassas till det. Om vi vill vara säkra på att vapenexporten inte ska kränka mänskliga rättigheter så ska vi inte exportera till de länderna, t ex Saudiarabien. Anders Svärd (C) svarade på frågan varför vi ska sälja vapen att vi lever i en marknadsekonomi där det finns en efterfrågan och ett behov att fylla.

Maja lyfte fram att det står varje land fritt att gå längre när det gäller att reglera vapenhandeln och att det finns ett enormt av ett globalt Arms Trade Treaty. Anders fyllde i att de europeiska reglerna följs i varierande grad och att när han i egenskap av KRUT-utredare träffade representanter från den tjeckiska vapenindustrin så låg fokus helt på att sälja så mycket som möjligt, utan att tänka på regler.

Sammanfattningsvis var det en intressant debatt som visade på behovet av mera opinionsbildning kring svensk vapenexport. Erkännandet från ISP:s generaldirektör att lagen i praktiken tolkas [ytterst av honom själv] mer positivt till vapenexport, än hur den är skriven, utmanar oss som vill begränsa vapenexporten att kritisera den utvecklingen och visa på behovet av en mer restriktiv tolkning. En möjlighet är då att lägga till det demokratikriterium som även Allan Widman (FP) stödjer.

Klas Corbelius

Något av det roligaste på youtube-himlen de senaste veckorna är utan tvekan den reklamfilm från den israeliska vapentillverkaren Rafael som i februari deltog i en stor vapenmässa i Indien. Filmen visades på stora filmskärmar vid deras monter. Att anpassa reklamen, dvs riktad reklam, är ju populärt, troligen för att det anses effektivt. Men hur mycket kan man göra detta utan att det slår över.

Rafael skulle alltså åka till Indien och då så många israeler hänger där under sin "post-army tour" vet de allt om saris och Bollywood-dans och ljuv duettsång. Men man undrar ju i sitt stilla sinne om just den här typen av reklam gillas av indierna själva. Eller som bloggaren Noah Shachtman skriver: "Let's say you're a defense-company marketing executive. And you want to make a splash at the Indian defense ministry's annual air show. Do you: (a) buy expensive gifts for New Delhi's generals; (b) treat the press to Kingfishers and samosas; (c) produce a Bollywood-esque video featuring bare-midriff girls, flower-draped missiles, and the catch phrase "dinga dinga dee?"

Det trista är att det troligen fungerar. Rafael är ett av Israels största vapentillverkare och har bl a samarbeten med svenska försvaret. Israel är ett av världens största vapenexportörer. Ergo: Rafael borde rimligtvis vara ganska duktiga på det de gör. Både tillverkning och marknadsföring.

Och även om jag skrattade mig fördärvad när jag såg filmklippet på youtube, och blev generad å Rafaels vägnar, borde jag egentligen gråta, för det hela är ju egentligen fruktansvärt. Om det är något som världen inte behöver mer av så är det ju vapen. Och om det är något som vi inte behöver är vapenförsäljning som säljs genom populärkultur i form av  B/Hollywood, eller annat.

Se, skratta, gråt och bedöm själva: http://www.youtube.com/watch?v=ktQOLO4U5iQ