Fredsbloggen

Den 18 november 2009 rapporterade Göteborgs-Posten att filmen Pumans Dotter ska visas officiellt i Guatemala. I en intervju beskriver regissören Åsa Faringer vad filmen handlar om:

 

– Den speglar inbördeskriget i Guatemala sett genom en ung indianflickas ögon som återvänder till sin hemby och minns de övergrepp mot mänskliga rättigheter som begicks. Steg för steg återberättas den militära massaker som var en del av inbördeskriget i Guatemala som höll på i 36 år.

 

Enligt GP har filmen Pumans Dotter varit förbjuden i Guatemala ända sedan den kom ut för 15 år sedan, men i verkligheten har den sedan länge sålts fritt på marknader i landet. Den stora nyheten är istället att filmen ska visas offentligt med den guatemalanska regeringens officiella stöd. Landets nuvarande president, Alvaro Colom, har gjort mer än tidigare presidenter för att uppmärksamma krigets offer, samtidigt som han också tagit beslut om att öppna nya militärbaser och rekrytera fler soldater.

 

Under Guatemalas inbördeskrig förlorade fler än 200 000 människor livet, cirka 45 000 försvann spårlöst, över 600 massakrer genomfördes mot civilbefolkningen och en halv miljon människor tvingades fly. Enligt FN begicks 93% av människorättsövergreppen av den guatemalanska staten. Landets ursprungsbefolkning, mayaindianerna, blev särskilt utsatta för statens våld och barn, kvinnor och män mördades urskiljningslöst bara på grund av sin kulturella tillhörighet, något som också illustreras i filmen Pumans Dotter. Ett fredsavtal skrevs slutgiltigt under i december 1996, men fortfarande har staten in uppfyllt stora delar av sina åtaganden. Markfördelningen, som enligt fredsavtalet skulle reformeras, är fortfarande extremt orättvis och många barn är undernärda trots att landet skulle kunna producera tillräckligt med mat för att föda sin befolkning. Ett annat stort problem är bristen på rättvisan – fortfarande har ingen av de ansvariga politikerna eller militärerna dömts för sin inblandning i planerandet och genomförande av folkmordet.

 

I slutet av intervjun med GP säger Åsa Faringer:

 

– Vi hoppas verkligen att filmen sprids över hela Guatemala och att den används som en form att dra igång diskussioner om kriget. Förhoppningsvis kan det vara en start till att landet verkligen tar tag i sitt förflutna och ger de drabbade upprättelse. Det har alltid varit en av drivkrafterna med att göra filmen.

 

Aron Lindblom.

 

Göteborgs-Postens intervju med Åsa Faringer:

http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.252255-forbjuden-film-far-nu-visas

Sedan en tid tillbaka driver Kristna Fredsrörelsen och det mexikanska människorättscentret Frayba en kampanj för att den mexikanska staten ska ge Alberto Patishtan, orättvist fängslad i drygt nio år, en chans till rättvis prövning. Alberto fängslades på svaga grunder år 2000, anklagad för bland annat mord och överfall på en grupp poliser. Enligt Frayba och honom själv fängslades han på grund av sitt politiska arbete mot en korrupt kommunordförande.

 

En söndag i oktober träffade jag Alberto på fängelse nummer fem utanför San Cristobal de Las Casas i Chiapas, södra Mexiko. Jag trodde inte att en person som suttit orättvist fängslad i nio år skulle verka så nyfiken och full av energi. Alberto visade inte ett enda tecken på att vara på väg att ge upp. Tidningar är inte tillåtna inne på fängelset men Alberto lyssnade intresserat till allt som vi besökare kunde återberätta vad gäller nyheter från Mexiko och världen. Själv berättade han om arbetet för att medvetandegöra de andra fångarna, samt att han tillsammans med en annan fånge börjat hungerstrejka varje tisdag i protest mot att deras rättigheter kränks för varje dag som de fortsätter sitta oskyldigt fängslade.

 

- Jag fängslades för att jag protesterade mot myndigheterna och för att jag arbetade för att organisera människorna runt omkring mig, förklarade Alberto.

 

På frågan om han ville hälsa något till alla de som skickat brev till Mexikos regering för att kräva att han släpps fri svarade Alberto:

 

- Jag vill be dem att inte ge upp kampen även om det känns hopplöst. Jag vill be dem att fortsätta kämpa.

 

Aron Lindblom

 

Kristna Fredsrörelsens kampanjsida för Alberto Patishtan: http://www.krf.se/hjalp-oss-att-frige-politisk-fange-i-chiapas

 

 

En puma river en kalv och sätter skräck i befolkningen. Styrkedemonstrationen berättar för bönderna vem som är starkast. Sen spelar det ingen roll att rovdjuret håller sig borta i veckor, kanske månader. Rädslan upphör inte. Rykten florerar. Någon avstår från att hämta ved när skymningen fallit. Det går ju aldrig att veta när vildkatten kommer slå till igen. En fråga dyker upp som en blixt från klar himmel: Vad önskar vår fiende? Den verkar ju bara stryka omkring och morra. Det finns hon som påstår att hon hörde den spinna efter den lyckade jakten. En annan vet bestämt att det är djävulen som är ute och hämtar de otrogna. Han möts av skrattsalvor men på natten drömmer alla mardrömmar och frukosten intas grubblandes under tystnad. Efter en tid sätter en modig själ ner foten och deklamerar att faran nu måste vara över. Det sägs med sådan trotsighet att några låter sig övertygas. Trots allt, maten kommer inte till tallriken av sig själv. Fler och fler återvänder till fälten för att hämta in brödfödan. Den religiöse prisar Den Allsmäktige för Hans godhet. Natten därpå slår puman till igen. Ytterligare en kalv ser ljuset för sista gången. Allt tyder på att det skett under tidig morgon. Faran låter sig inte längre avskräckas av ljuset och den vetskapen förlamar byn. Trots att det är såningstid vågar ingen längre gå till fälten. Våldet har slagit till med obönhörlig kraft och hoppets låga lyser svagare än någonsin förut. Det går månader. De religiösa har blivit flera i antal och ägnar dagarna till att be. Ungdomarna, som alltid bekymrat sig mycket lite, fortsätter enträget att spela sina basketmatcher. De delar upp sig i lag och genomför kupper så långa som veckor. All energi går åt till att springa fram och tillbaka på byns enda betonglagda offentliga plats. De vuxna tittar roat på men bekymrar sig samtidigt för att förråden håller på att sina. Snart måste de ut på åkrarna. Om inte kommer de bli tvungna att flytta därifrån, till staden och ta det arbete som bjuds. De vuxna frågar de äldre om råd. Ungdomarna svettas under solen. Barnen springer omkring och jagar varandra. Hundarna skäller på hönsen. Djävulen syns inte till.

Samma blogginlägg (med bilder) har tidigare publicerats här: http://fredstjanst.wordpress.com/2009/06/19/vald/

Mika Wallgren, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala och Mexiko.

”Stämpeln av kriminalitet och inbördeskrig börjar flagna i Centralamerika. Det lockar med helt olika upplevelser: regnskogar, palmklädda stränder, dramatiska vulkaner, karibiska öar, pulserande städer och utsökt rom. Som skapat för ryggsäcksluffaren.” Så skriver Aftonbladets Marcus Svensson om sin genomresa i Centralamerika: http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/centralamerika/guatemala/article5946305.ab

I Guatemala gjorde Marcus Svensson ett stopp vid vad han kallar ”världens vackraste sjö”, Atitlán. Sjön ligger på 1560 meter över havet, den bildades efter ett vulkanutbrott för 84 000 år sedan och omges av vulkanerna Atitlán, Tolimán och San Pedro. Runt sjön ligger små byar där främst mayabefolkning bor och lever av turismen som strömmar till denna vackra plats. Här är det lätt att glömma bort Guatemalas blodiga historia och bistra verklighet, som det faktum att hundratals människor ”försvann” från denna plats och mördades under det 36 år långa inbördeskriget, anklagade för att stödja gerillan. Eller det faktum att fortfarande drygt 17 människor mördas per dag i Guatemala.

Guatemala klassas internationellt som ett av de våldsammaste länderna i världen, vilket grundas på den höga kriminaliteten, antalet mord per invånare, tillgängligheten på vapen och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna. Mellan 2003 och 2008 mördades 79 000 personer i Centralamerika, i Guatemala är mordfrekvensen högre än under den väpnade konflikten mellan 1960 och 1996. Den har bidragit till att utveckla ett våldsamt och rättsosäkert samhälle. Statens oförmåga att bekämpa och väcka åtal mot den ökande brottsligheten blir allt mer uppenbar. Det finns uppgifter om att poliser varit inblandade i kränkningar av mänskliga rättigheter som mord, tortyr, kidnappningar, sociala rensningsaktioner, människohandel, godtyckliga arresteringar och misshandel. Attacker och hot mot människorättsaktivister, domare, åklagare och journalister fortsätter.

 

Men det är som sagt inget man märker som turist vid världens vackraste sjö, omgiven av ståtliga vulkaner och storslagen natur.

 

Katarina Anjert, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Just nu sitter jag i ett rätt så fullsatt konferensrum i FN:s Generalförsamling. USA har precis hållit sitt anförande och salen liknar snarare ett mingelparty än ett konferensrum eftersom många reser sig upp för att gå – uppenbarligen var det detta anförande de hade väntat på – eller så viskar man med varandra om vad som precis har sagts.

USA:s hållning att aktivt stödja ATT förutsatt konsensus är en helomvändning mot tidigare hållning då man har röstat emot resolutioner kring ATT och varit inaktiva på möten. Obama verkar prioritera nedrustningfrågor i allmänhet och helomvändnineg kanske därför inte är så oväntad men utan otaliga diskussioner med Storbritannien hade de aldrig kommit ombord.

Allt bra så långt. USA är med på resolutionen och det ökar givetvis chansen att få ett avtal över huvud taget. Vad är då problemet? Som jag sagt tidigare är den stora frågan att resolutionen anger att förhandlingskonferensen 2012 tar beslut i konsensus. Risken är uppenbar i en sådan process att de stater som är emot att ha ett avtal som kontrollerar internationell vapenhandel överhuvudtaget kommer att blockera processen. Det som hade syfte att vara ett instrument för fullständig demokrati blir då en redskap för minoritetens förtryck och ger dem en vetorätt i praktiken som jag misstänker att många av dem inte kommer att vara sena att utnyttja. Några av dessa stater är Ryssland, Kina och Indien – stora vapenexportörer, samt andra stater som Egypten, Pakistan och Kuba.

Vi organisationer i det civila samhället har tidigare alltid lobbat för att staterna ska rösta för en resolution som driver processen framåt. Vi står fast vid detta även nu men vi hoppas att några progressiva stater kommer att rösta emot själva paragrafen i resolutionen där konsensus nämns, alternativt använder sig av den gula "abstain" knappen och förklarar sin röst i ett tillägg. Tydligt är att konsensusprocessen riskerar att stjälpa möjligheten att få till ett avtal och att vi behöver några stater som gör något för att rädda den. Tydligt är att Sverige inte kommer vara en av dessa. Vi hoppas istället på Norge, Tyskland, Mexico eller Nederländerna. Konsensusdiskussionen har skapat en del otippade allianser, eller åtminstone samstämmighet mellan stater som vanligtvis inte kommer överens. Israel och Mellanöstern står plötsligt på samma sida och det har visat sig att National Rifle Association, vapenlobbyn, är lika tveksamma till konsensus som vi. Av helt andra anledningar givetvis.


Röstning sker nästa vecka, tiden är knapp.

Vid det här laget borde jag ha legat och sovit i min hotellsäng i New York, men så blev det inte. När planet var på väg att lyfta igår, ropade plötsligt piloten ut att vi var tvungna att vända tillbaka till vår gate eftersom något var fel på planets ena motor. Efter flera timmars väntande både i planet och sedan vid gaten fick vi meddelandet att motorn inte kunde repareras utan att de är tvungna att flyga in reservdelar från New York och att vi inte kan åka förrän kl 13 idag, måndag, istället. Förutsatt att de lyckas reparera det dvs.

Under tiden vi väntade så började jag prata med de jag satt tillsammans med, båda amerikaner. De frågade vad jag skulle göra i New York och jag berättade att jag skulle till FN för att följa diskussionerna kring vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty i Generalförsamlingen. Av dessa två män var den ena från Bostons lite mer ruffiga områden och han berättade att alla han kände hade ett vapen och att de knappast hade köpt det lagligt utan på gatan och inte sällan av poliser. Den andre mannen var sportskytt och vapensamlare och ägde över 60 vapen och tyckte att det var varje amerikans rätt att ha ett vapen förutsatt att han följde lagen. Vi hamnade i en lång och mycket bra diskussion kring detta, skolskjutningar, Obamas fredspris och krigen i Irak och Afghanistan.

Trots att jag kommer över ett dygn senare och inte kommer att ha så mycket tid för förberedelser inför det seminarium vi arrangerar på tisdag så måste jag ändå säga att inställda plan är helt enkelt inte så tokigt ibland!

Jag var i Mexiko nyligen, på en jobbresa. I samband med den så passade jag och de jag reste med på att besöka en samvetsfånge som i över ett år suttit fängslad i Ayutla de los libres i södra Mexiko. Raúl Hernándes var trött och uppgiven, men ändå lite hoppfull då de fyra andra som fängslats samtidigt som honom alla hade släppts. Raúl och de andra fängslades p.g.a. deras engagemang för sina rättigheter, rättigheter som ibland

krockar med de lokala eliterna markintressen och ibland med militär eller narkotikakartellers intresse av territoriell kontroll.

På väg ut noterade en av besökarna att soldaterna som vaktade fängelset inte var myckert äldre åän arton år och knappast kunde anses vara en del av den lokala makteliten. Givetvis är det så att det inte är en brorson eller en svåger till borgmästaren, markägaren eller pampen som vaktar Raúls cell. De som vaktar Raúl gör det inte för sitt stora nöjesskull, det gör det i brist på andra alternativ. Soldater och poliser är sällan välbetalda, detta gäller ännu mer i utvecklingsländer. I Sierra Leone tjänade en nyexaminerad polis åren efter inbördeskriget 90.000 salonesiska pund per månad. En säck ris kostade 60.000, innan matkrisen. Det var knappast äventyrlusta eller girighet som gjorde dem korrupta. Det var viljan att äta kött till maten i vart fall några gånger i månaden.

I Expressen skrevs det nyligen om två norskar som åttalats för ett mord i Demokratiska Republiken Kongo. Tamas Weber skriver med anledning av det att vi ska "Sluta Moralisera över Legoknecktar". Jag vill hävda motsattsen – Det är hög tid att börja moralisera över legosoldater! I Sverige har vi riktlinjer för till vem krigsmateriell får säljas. I detta ingår både materiell för strid och övrig krigsmateriell. Vad som inte ingår är privata säkerhetstjänster. Exporten av svenska legoknektar är i dagsläget inte stor, vad vi vet. Men även Weber skriver i sin artikel att han känner flera svenskar soim åkt till Irak för att jobba för privata säkerhetsföretag. Så länge de åker som privatpersoner kan det vara svårt att stoppa dem. Vad vi kan förhindra är att svenska företag rektryterar, tränar och exporterar denna typ av tjänster. Dessvärre är detta i dagsläget att ansvar som bollas mellan olika myndigheter som ett ruttet ägg.

Att folk tvingas i krig av sina regeringar, att folk tvingas till armén av hunger och fattigdom. Detta skall vi moralisera kring. Inte över deras val, utan över bristen på alternativ. Men när alla valmöjligheter finns, att studera, äta leva och att leva, då skall vi moralisera över de som väljer att resa till ett land och hyra ut sin aggresivitet och sitt våld till högst betalande. Vi skall moralisera över legoknecktar.

Jesper Wiklund

Det var i slutet av sommaren som den guatemalanska pressen började uppmärksamma att barnen på den guatemalanska landsbygden svälter ihjäl, och att ännu fler lider av kronisk undernäring.

 

I ”The battle for Guatemala” beskriver Susanne Jonas lite av bakgrunden till dagens hungerkatastrof. Det var utländska företag och kaffeplantager som från 1800-talets slut började tvinga bort ursprungsbefolkningen och småbönderna från den mark som de levt av i generationer. År 1900 var Guatemala tvunget att börja importera mat från utlandet och bristen på odlingsmark gjorde att landsbygdsbefolkningen, som tidigare varit fattig men självförsörjande, tvingades genomlida återkommande hungerkatastrofer.

 

I ett dokument från 2008 citerar FNs högkommissionär för mänskliga rättigheter siffror som gör gällande att två procent av Guatemalas befolkning äger 70-75% av den odlingsbara marken, och detta i ett land där majoriteten av befolkningen är jordbrukare. Enligt uppgifter från Land Action Research Network och Nisgua, två oberoende internationella NGOs, är markfördelningen ännu mer orättvis än så.

 

Sedan sommaren 2009 har den guatemalanska staten och utländska välgörenhetsorganisationer delat ut mat och näringsdryck i de värst drabbade områdena, och i en tv-intervju har Guatemalas vicepresident sagt att lösningen på Guatemalas hungerkris ligger i att stimulera privata initiativ och producera mer mat. Samtidigt har varken El Salvador eller Honduras rapporterat om hungersnöd under 2009, trots att dessa två länder har lägre BNP än Guatemala.

 

Den guatemalanska pressen har varit knäpptyst om den orättvisa fördelningen av mark i landet, och ingen säger något om det faktum att flera bondbyar har vräkts från sin mark för att ge plats åt gruvor och plantager för socker, afrikansk palm och exotiska frukter. Söndagen den 27 september mördades läraren Adolfo Chi Xaman på grund av markkonflikt mellan bönder och det kanadensiska gruvföretaget CGN i El Estor, Izabal, i östra Guatemala, och latinamerika.nu har rapporterat om att ytterligare minst nio bondeledare har mördats under 2009.

 

Välgörenhet och näringsdryck i all ära, men vad folkrörelserna i Guatemala pekar på är att lösningen på matkrisen ligger i en rättvis fördelning av mark. Sett till BNP, naturresurser och elitens tillgångar så är Guatemala inte ett fattigt land, men de sociala orättvisorna är enorma. Det finns tillräckligt med mark för att landsbygdsbefolkning ska kunna arbeta och försörja sig själv. Vad som saknas är viljan att förändra.

 

På latinamerika.nu citeras Domingo Hernández från Waqib Kej, ett av Guatemalas största nätverk för ursprungsfolk och småbönder:

 

- Den officiella förklaringen till svälten är att regnet har uteblivit. Men ingen talar om sanningen, nämligen att vi är ett land rikt på naturresurser. Problemet är att den mesta marken är i händerna på ett fåtal, medan majoriteten inte har någon jord eller dålig jord att odla på. Dessutom upplåter regeringen och storgodsägarna större och större landarealer till transnationella företag som ägnar sig åt monokulturer, vilket innebär att basfödan majs ersätts med afrikansk palm som används till att producera energi.

 

Aron Lindblom.

 

Tidigare artikel om markfrågan i Guatemala på Kristna Fredsrörelsens hemsida: http://www.krf.se/bondernas-kamp-for-ratten-till-mark-och-vatten

 

"Jag undrar vad dessa fakta betyder för Alf Svensson. Kristen människosyn och solidaritet kan tolkas och uttryckas på många sätt, men inte kan det väl innebära att svenska arbetstillfällen värderas högre än medmänniskors rätt till trygga liv?" 

Den 31 augusti i år presenterades Guatemalas första dom för påtvingade försvinnanden då Felipe Cusanero, före detta ledare för de paramilitära ”självförsvarstrupperna” PAC i byn Choatalum, dömdes till 150 års fängelse för sex försvinnanden utförda mellan åren 1982-1984.

Det guatemalanska inbördeskriget pågick i 36 år fram till fredsavtalet 1996 och skördade minst 200 000 dödsoffer. Cirka 45 000 människor ”försvann” också, vilket innebar att de fördes bort av väpnade aktörer (främst armén) för att aldrig mer komma tillbaka.

Den dömde Cusanero är en total ”nobody” i sammanhanget, en fattig bonde som kanske bara följde order, men att domen rör just påtvingade försvinnanden gör att många hoppas på att arbetet för rättvisa nu kan gå vidare, längre upp i arméns och statens hierarki.

Till skillnad från brott som kidnappning och mord så ses påtvingade försvinnanden som brott mot mänskligheten och i själva definitionen av brottet anges att det utförs enligt en systematisk plan, framtagen och genomförd av staten för att terrorisera civilbefolkningen.

Detta är något som aldrig tidigare har erkänts i en guatemalansk domstol, och med denna dom i ryggen öppnas nya möjligheter för att även andra drabbade ska nå rättvisa.

Efter att domen presenterades har vittnen och lokala ledare mottagit hot från Cusaneros anhöriga, men fallet följs av utländska ambassader och fredsobservatörer från bland annat Kristna Fredsrörelsen. I ett uttalande säger en jurist från människorättscentret CALDH:

- För CALDH så är detta ett första konkret resultat av en kamp som har förts i över 40 år. Domen betyder oerhört mycket för alla de tiotusentals människor vars anhöriga försvann. Det här öppnar dörren för att andra ska kunna söka rättvisa.

Aron Lindblom

Mer info på KrFs hemsida:                                                                                                http://www.krf.se/forsta-domen-for-forsvinnanden-i-guatemala

Svenska vapen dödar. Om det tror jag alla kan vara överens. Det är liksom själva syftet med att ha ett vapen. Sedan argumenterar en del att det är i självförsvar, att de man dödar är "onda", eller att folk kommer dö ändå och att det lika gärna kan ske med svenska vapen (fråga mig inte varför). Uppenbarligen är svenska vapen också högst konkurrenskraftiga när det kommer till att döda effektivt. Det är den enda förklaringen jag ser till att den numera ökända AT:4an, en svensk form av Bazooka som används framför allt mot pansarstridsfordon, spridits så mycket. Den har de senaste åren påträffats hos de Mexikanska narkotikakartellerna, den har hittats i de brasilianska favelorna, den har använts i kriget i Irak och har nu också hittats i inbördeskrigets Colombia.

   AT:4 är populär i alla åldrar

Det är ändå ingeting mot klassikern Carl-Gustaf som sålts till över 40 länder. Bland dessa ingår Burma, Ghana, Nigeria, Malaysia och Singapore. Dessutom har vapnet via Storbritannien och ibland Holland, Tyskland eller Singapore sålts till länder som Bahrain, Israel, Botswana, Dubai, Jemen, Kambodja, Kenya, Kuwait, Libyen, Malawi, Syrien och så vidare. Vapnet har effektivt använts för att ta livet av folk i konflikter i Burma, Sri Lanka, Kambodja, Vietnam och Kashmir.

Detta är bara några av exemplen på var svenska vapen hamnar. Inget av de exempel jag nämnt kan påstås kvalificera Sverige som "den fria världens vapensmed", vilket en del beslutsfattare menar bör vara målet med vår export, snarare framstår det som ett hån mot alla tankar om att värna mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet globalt. Det valspråk som bomblobbyisterna borde ta sig är snarare "Hela världens vapensmed". Det rimmar bättre med den faktiska svenska exporten.

 

Jesper Wiklund