Fredsbloggen

Kristna Fredsrörelsen är ju långt ifrån ensamma om att jobba mot små och lätta vapen samt vapenhandel. I Sverige har vi mycket samarbete med framför allt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Amnesty, Röda Korset och IKFF. Men även i Norge arbetas det. Här är en bild från norska Changemakers kampanj ”Det er typisk norsk a…”

Vad kan man säga? Tycker det är en rolig och talande bild som visar på konflikten mellan den norska självbilden och verkligheten. En konflikt som är minst lika relevant i Sverige (men som jag är alldeles för dålig på photoshop för att kunna illustrera).

Changemaker har också med en karta över de eldvapenrelaterade morden i världen, fördelat på 100.000invånare och år. Se allt på http://www.changemaker.no/Politikk/Tidligere-kampanjer-/Det-er-typisk-norsk-a/


Jesper W

Som med alla jobb så finns det för och nackdelar med att jobba på Kristna Fredsrörelsen’s kansli. En av de stora fördelarna är kontakten med opinionsbildare och allmänheten samt utbytet av åsikter kring relevanta frågor som mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. Utmaningen är alltid att nå ut till andra än de redan ”frälsta” men ibland lyckas man. Nedan ett exempel på en person som jag är ärligt uppskattar ha läst lite på vår hemsida och dessutom gjort sig mödan inte bara att skriva och dela med sig av sina tankar utan dessutom att upprätthålla en dialog.

 Fortsättning följer…..

 

Namn: Xxxxx
E-post: xxxx_aXX@hotmail.com
Meddelande:
Hej!

Fy fan för svin som er! Era vapenhatande jävla liberalpatrask! Det är var
och ens rättighet att äga vapen i usa! Jävla negerälskande
kommunistavskum!
JOIN NRA!
FUCK KRISTA FREDSRÖRELSEN!
/Xxxx Xxxson

Meddelandet skickades från Kristna
Fredsrörelsens webbplats

--------------------------------------------------------------------------------

Subject: Meddelande
Date: Tue, 26 Jan 2010 17:28:44 +0100
From: jesper.wiklund@krf.se
To: xxxx_aXX@hotmail.com

Hej Xxxxxx,

Jag vet inte hur genomtänkt eller seriöst ditt meddelande var. Menar du att vapeninnehav är ett sätt att försvara sig mot färgade? Eller att höga nivåer av civil beväpning är en grundbult i västerländsk demokrati. Som du säkert redan förstått så är vi av en annan uppfattning och nej, vi tänker inte gå med i NRA.

 /Jesper

Programsekreterare Mänsklig säkerhet och Nedrustning

 --------------------------------

Från: Xxxxx Xxxxx [mailto:xxxx_aXX@hotmail.com]
Skickat: den 27 januari 2010 09:41
Till: Jesper Wiklund
Ämne: RE: Meddelande

Vad jag hänger upp mig på är att mörka krafter som ni bland annat försöker få usas medborgare att lämna in sina vapen! Plus att ni försöker få det olagligt för civila att få vapenlicens och att äga vapen världen över!!! Även jaktvapen! Jag anser detta va fruktansvärt eftersom jag anar vad ni är ute efter i slutändan!
/Xxxx.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Hej igen,

Menar du ”rättvisa och fred, allmän och total nedrustning samt ett samhälle utan våld” som det står i portalparagrafen i våra stadgar? I sådana fall är du rätt ute. Stadgarna finns på vår hemsida, som du ju är bekant med. Där kan du också läsa mer om vårt arbete mot spridningen av små och lätta vapen. Vi driver inte krav på kriminalisering av licensinnehavare men målsättningen med de flesta projekt vi drivit är att ställa högre krav vid licensieringen, begränsa antalet vapen och den mängd ammunition som man får köpa per licens och att strypa tillförseln till den illegala marknaden. Denna tillförsel sker till 99% från den legala vapenhandeln.

/Jesper

Jesper Wiklund

Programsekreterare Mänsklig säkerhet och nedrustning

Program officer Human security and disarmament

Encargado de programa Seguridad humana y desarme

tel: +46 (0)708 257692/ (0)8 453 6844

fax: +46 (0)8 453 6829

Kristna Fredsrörelsen/ SweFOR

Starrbäcksgatan 11

17299 Sundbyberg

Sverige/Sweden/Suecia

Blogg: http://fredsbloggen.blogg.se/

Ge en gåva! Stöd fredsarbetet med 30kr

Sms:a Fred30 skicka till 72 930

 

---

Hotmail: Trusted email with powerful SPAM protection. Sign up now.

 

Tycker du om att grilla på sommaren? Det gör ca 80% av befolkningen och många anser det vara bland det mest svenska som finns.

Den här sommaren kommer dock inte enbart bestå av flintastekar och haloumiost. I år är det dessutom valår. Valrörelsen har redan kommit igång, den första partiledardebatten har hållits och de två blocken börjar positionera sig. I mitten av Januari kom så den rödgröna oppositionen med sitt ställningstagande kring svensk säkerhetspolitik. Som väntat innehåller det en del bra saker en del mindre bra saker. En av de saker som vi kan vara allra gladast över är det fokus på förebyggande arbete som finns i deras plattform. Detta är en grundpelare i KrF’s arbete och går som en röd tråd genom samtliga programområden. Jag kan inte bli annat är glad när jag läser att ”Det effektivaste sättet att förhindra krigets fasor är att förebygga en väpnad konflikt. Det sker genom civila insatser.” Det är också positivt att man vill arbeta aktivt för nedrusning globalt, ratificera Osloavtalet (omgående), aktivt driva på arbetet med ATT samt ta fram en handlingsplan kring lätta vapen. Samtliga är frågor som KrF aktivt drivit under flera år.

Det som är av allra störst intresse tycker jag ändå är deras textstycke om vapenexport. Hur skulle det gå att hitta en gemensam position kring detta? Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ju drivit på för förbud och i vart fall betydligt striktare regler. Socialdemokraterna har å andra sidan gjort sig ett namn som ett av de partier som starkast förordat en fortsatt omfattande vapenexport. Göran Person sade så sent som i höstas att ”ingen annan i rummet gjort så mycket för den svenska vapenindustrin som jag”. Resultatet är dock på många områden positivt.   Man talar om att pröva ett demokratikriterium, striktare formulering kring MR-kriteriet, ökad koherens med Politik för Global Utveckling samt att man också sätter upp regler för import av krigsmateriel. För att uppnå detta vill man tillsätta en ny utredning. Utredningar brukar vara en strategi för att skjuta jobbiga beslut på framtiden, men här har man också slagit fast att förslag på ny lagstiftning skall presenteras för Riksdagen innan mandatperiodens slut. Allt detta är positivt.

Vad som oroar är att tillståndsprövningen skall göras från fall till fall. Är detta ett steg mot ett mer materielspecifikt synsätt? Inte nödvändigtvis men det skapar ett oönskat tolkningutrymme. I kapitlet Försvarsindustrin, forskning och utveckling slår man dessutom fast att ”En försvarsindustri baserad i Sverige innebär tillgång till egen produktionskapacitet och kompetens. Dessutom innebär förmågan att exportera försvarsmateriel bättre förutsättningar att importera nödvändig materiel.” Det låter i mina öron inte som steg mot allmän och total nedrustning. Vare sig i Sverige eller utomlands.

Trots detta är det i vart fall positivt att de politiska företrädarna nu i god tid inför valet tydliggör sina positioner kring nedrustning och vapenexport. Min förhoppning är att också Allianspartierna presenterar liknande ställningstaganden så att det blir klart vilka de politiska alternativen är i december. Svenska folket är trots allt emot vapen export. I en undersökning som genomfördes av demoskop och tidsskriften Re:public Service i höstas visade det sig att över 90% av svenskarna är emot export av vapen till länder som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Det är alltså att betrakta som mer ”svenskt” att begränsa vapenexporten än att grilla på sommaren! Frågan som kvarstår nu är; vad tycker dina politiska företrädare? Ring och fråga!

 Jesper Wiklund

I ett inslag från den tjugonde januari rapporterar den amerikanska tevestationen Democracy Now från det jordbävningsdrabbade Haiti. Enligt information i inslaget har USA skickat 11 000 soldater till Haiti och ännu fler är på väg. Den amerikanska läkaren Evan Lyon från organisationen Partners in Health kommenterar militariseringen av Haiti med orden:

"Om det finns 12 000 soldater här så är det en ockupation. … Militären kan göra mycket skada i den här miljön. Vad vi behöver just nu är el, vatten, sjuksköterskor, läkare och material.”

 

”Har inte soldaterna bistått er med material”, frågar journalisten i inslaget och läkaren svarar: ”Inte än.” Mot slutet av intervjun fortsätter han med att säga att det inte finns något behov av militär i Haiti, att det inte finns några problem med säkerheten, att det inte pågår något krig i landet och att läget i huvudstaden Port-au-Prince är så lugnt att ”du kan höra en knappnål falla”.

 

En journalist som intervjuas längre fram i inslaget säger om den aktuella situationen i Haiti: “People don’t need guns, they need gauze” (folk behöver inte vapen, de behöver bandage).

 

Följ länken för att se inslaget: http://www.democracynow.org/2010/1/20/casting_doubt_on_us_claims_of

 

I ett läsvärt blogginlägg på The Nations hemsida skriver Richard Kim:

 

”Att säga att Haiti är det västra halvklotets fattigaste land är att missa poängen; Haiti gjordes fattigt av Frankrike, USA, Storbritannien, IMF och Världsbanken.”

 

Läs mer: http://www.thenation.com/blogs/notion/517494/

 

Aron Lindblom

Guatemala är ett av världens mest ojämlika och våldsamma länder. Ett fenomen som uppmärksammades förra året var den organiserade brottslighetens ”beskyddarverksamhet” riktad mot busschaufförer. Under 2009 mördades 150 chaufförer och konduktörer i busstrafiken i Guatemala. Kriminella gäng kräver chaufförerna på pengar och om de inte kan betala skjuts de till döds av anlitade torpeder. Den 2 oktober rapporterade tidningen La Hora att de som utför morden får 270 kronor per mord. Den 3 januari rapporterade tidningen Prensa Libre om årets första chaufförmord. Tidningen fick en kort intervju med den unga mördaren som polisen grep strax efter dådet. På frågan om hur mycket han skulle få för mordet blev svaret 180 kronor. Priset på liv verkar alltså ha gått ner de senaste tre månaderna.

Mika Wallgren, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala, 2009-2010.

Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Mika Wallgrens egen blogg: http://fredstjanst.wordpress.com/2010/01/06/priset-pa-liv-har-gatt-ner/

Den mexikanska regeringsarmén utrustade, tränade och skyddade paramilitärer i Chiapas under andra halvan av 1990-talet,  åtminstone fram till 1999. Det visar dokument som offentliggjorts i Pentagon av USA:s försvarsdepartement.

Nio månader efter zapatisternas uppror i januari 1994 hade den mexikanska regeirngen en plan färdig, Plan de Campaña Chiapas 94, för hur de skulle bekämpas. I denna plan ingick att underrättelsetjänsten i hemlighet skulle organisera “valda delar av det civila samhället, med en stark patriotisk känsla” och ge dem ”rådgivning och stöd i självförsvar och andra paramilitära aktiviteter”.

 

Det dokument om nu offentliggjorts är daterat den 5 maj 1999 och är en rapport från det mexikanska försvarsdepartementet till dess motsvarighet i USA. Det ger en detaljerad beskrivning av hur små grupper inom armén och underrättelsetjänsten, Humint (Equipos de inteligencia humana), var förlagda till samhällen i Chiapas högland, hur de roterade mellan olika byar, för sin egen säkerhets skull, och hur de hjälpte antizapatistiska beväpnade civila grupper med underhåll och skydd. Humint stod också för insamling av information om zapatisterna.

 

Många rapporter och uttalanden har genom åren påtalat den mexikanska arméns inblandning och den mexikanska regeringens stöd till paramilitärerna i Chiapas. Men tidigare har inget direkt regeringsdokument funnits offentligt som bekräftar detta. Tvärtom, efter den fruktansvärda massakern i Acteal 1997 har Mexikos ledning, från president Zedillo 1997 fram till dagens president Felipe Calderon envetet förnekat varje inblandning från statens sida i de paramilitära aktiviteterna.

 

I den “Vitbok om Acteal” som allmänna åklagarämbetet publicerade året efter massakern, 1998, heter det exempelvis: ”existensen av civila beväpnade grupper har bekräftats, men dessa är varken organiserade, tränade eller finansierade av den mexikanska armén eller andra regeringsinstanser. Deras framväxt och organisation svarar tvärtom mot en intern logik bestämd av sammandrabbningar mellan och inom samhällen där det finns zapatister.”

 

Regeringsföreträdare hänvisar ännu idag till denna vitbok som den ultimata sanningen om massakern i Acteal.

 

Det är uppenbart att ledarna för den mexikanska staten ljuger.

 

Varför?

 

Borde inte ledarna för ett land, som säger sig vara en rättsstat och som har ratificerat alla konventioner om mänskliga rättigheter, vara de första att vilja utreda och äntligen klarlägga vem som bär skulden för massakern i Acteal, den värsta i Mexikos moderna historia, när 45 obeväpnade människor, mest kvinnor och barn, brutalt sköts till döds?

 

Vad försöker Mexikos regering dölja? Varför ljuger de?

 

 

Anika Agebjörn, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko.

 

Två artiklar på spanska om bakgrunden till massakern i Acteal:

Confirma EU: el Ejército entrenó a paramilitares: http://impreso.milenio.com/node/8627340

Archivos improcedentes de Acteal: http://www.milenio.com/node/270424

Människorna i Acteal är beredda att förlåta.

Frågan är bara: Vem?

 

Vem ska de förlåta?

 

Den 22 december 1997 mördades brutalt 45 människor, de flesta kvinnor och barn, i byn Acteal i Chiapas högland i Mexiko. I byn fanns ca 300 fördrivna flyktingar från andra byar. De var samlade i bön i den lilla träkyrkan när ett 60-tal tungt beväpnade män gick till attack.

 

Massakern pågick i många timmar. Poliser i en närbelägen postering ingrep inte, av rädsla för sina egna liv som de sade efteråt. Delstatsregeringen fick under dagen bud, från en präst, om att något hemskt pågick i Acteal, men svarade att det bara handlade om enstaka skottlossning och att läget där var under kontroll.

 

Så småningom dömdes dock ett 60-tal män, s.k. paramilitärer, för massakern, som är den värsta i Mexikos moderna historia.

 

Nu har hälften av dem frigivits, efter bara en kort fängelsetid, som ett resultat av ett utslag i Mexikos högsta domstol. Bevisningen mot dem håller inte. Något som inte förvånar människorättsorganisationer i Chiapas. De varnade tidigt för att en ordentlig brottsplatsundersökning omintetgjordes av den oerhört snabba storstädningen efter massakern som polisen beordrade redan natten efter massakern.

 

Jurister, journalister, intellektuella i Mexiko hyllar nu domstolens utslag, detta visar att Mexiko verkligen är en rättsstat säger de. Till de rädda, fattiga byborna, ursprungsfolken i Chiapas högland ropar de: ”Glöm det där nu, stryk ett streck, gå vidare, blicka framåt!”

 

Ja, människorna i Acteal vill inget hellre. De vill gå vidare, de vill försona sig. Men för att kunna försonas måste de första förlåta. Och för att kunna förlåta måste de ju veta vem. ”Om det inte var dom som dödade våra mödrar, syskon och barn, vilka var det då?” säger de idag.

 

Ja, vem ber om förlåtelse för massmordet i Acteal? Vem tar på sig skulden och ångrar sig uppriktigt?

 

Så länge vi inte har svaren på de frågorna lär det inte finnas någon väg till försoning.

 

 

Anika Agebjörn, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko.

I slutet av november fick jag följa med på ett kort besök till området runt guldgruvan Marlin i San Marcos i norra Guatemala. Gruvan drivs av det kanadensiska gruvföretaget Goldcorp och de svenska AP-fonderna har över 200 miljoner kronor investerade i detta företag. I Guatemala finns ett stort motstånd mot gruvan Marlin, som man bland annat menar förgiftar naturen och förstör människors hus genom vibrationer i marken. I en rapport från i år beskriver flera organisationer, inklusive Kristna Fredsrörelsen, den aktuella situationen i Guatemala där flera storskaliga gruv- och dammprojekt finns planerade eller redan är igång:

Ursprungsfolkens marker genomträngs av stora projekt och exploatering, och deras rätt till information och att i förväg bli rådfrågade respekteras inte.

Befolkningen utvecklar strategier för motstånd, i form av påverkansgrupper, förhandlingar och lokala folkomröstningar. Staten avvisar dock lokala försök att delta i beslutsprocessen.

Konfliktnivån ökar, mänskliga rättigheter kränks. Staten svarar med att kriminalisera sociala protester, med militarisering, förtryck och uteslutning.

I samma rapport uppges att 97% av befolkningen i San Marcos lever i fattigdom, vilket onekligen känns ganska absurt med tanke på att de bor granne med en guldgruva. Under mitt besök i San Marcos följde jag med när katolska kyrkan och en miljöforskare från Norge tog prover på områdets vattendrag. Tidigare provtagningar har visat förhöjda halter av arsenik, och tack vare vattnets naturligt höga PH-värde så sprids detta gift lätt vidare nedströms. Ett annat problem är att gruvan själv förbruka stora mängder vatten i processen för att skilja guldet från berggrunden. Vid en av floderna mötte vi en kvinna som tvättade kläder vid strandkanten då hennes by inte längre hade något vatten. Det känns återigen absurt att en människa som bor granne med en guldgruva ska behöva tvätta kläder för hand i en flod, men så ser verkligheten tyvärr ut. Och svenska staten gör inte mycket för att förändra situationen.

 

Aron Lindblom.

 

Allan Lissners foton från guldgruvan Marlin: http://allan.lissner.net/the-marlin-mine/

Artikel om AP-fondernas investeringar i Goldcorp: http://www.latinamerika.nu/ap-fonderna-investerar-i-kritiserad-gruva

Rapport om människorättskränkningar och konflikter skapade av gruvan Marlin: http://www.krf.se/sites/default/files/Rapport_sammanfattning_urfolk.pdf

Den 18 november 2009 rapporterade Göteborgs-Posten att filmen Pumans Dotter ska visas officiellt i Guatemala. I en intervju beskriver regissören Åsa Faringer vad filmen handlar om:

 

– Den speglar inbördeskriget i Guatemala sett genom en ung indianflickas ögon som återvänder till sin hemby och minns de övergrepp mot mänskliga rättigheter som begicks. Steg för steg återberättas den militära massaker som var en del av inbördeskriget i Guatemala som höll på i 36 år.

 

Enligt GP har filmen Pumans Dotter varit förbjuden i Guatemala ända sedan den kom ut för 15 år sedan, men i verkligheten har den sedan länge sålts fritt på marknader i landet. Den stora nyheten är istället att filmen ska visas offentligt med den guatemalanska regeringens officiella stöd. Landets nuvarande president, Alvaro Colom, har gjort mer än tidigare presidenter för att uppmärksamma krigets offer, samtidigt som han också tagit beslut om att öppna nya militärbaser och rekrytera fler soldater.

 

Under Guatemalas inbördeskrig förlorade fler än 200 000 människor livet, cirka 45 000 försvann spårlöst, över 600 massakrer genomfördes mot civilbefolkningen och en halv miljon människor tvingades fly. Enligt FN begicks 93% av människorättsövergreppen av den guatemalanska staten. Landets ursprungsbefolkning, mayaindianerna, blev särskilt utsatta för statens våld och barn, kvinnor och män mördades urskiljningslöst bara på grund av sin kulturella tillhörighet, något som också illustreras i filmen Pumans Dotter. Ett fredsavtal skrevs slutgiltigt under i december 1996, men fortfarande har staten in uppfyllt stora delar av sina åtaganden. Markfördelningen, som enligt fredsavtalet skulle reformeras, är fortfarande extremt orättvis och många barn är undernärda trots att landet skulle kunna producera tillräckligt med mat för att föda sin befolkning. Ett annat stort problem är bristen på rättvisan – fortfarande har ingen av de ansvariga politikerna eller militärerna dömts för sin inblandning i planerandet och genomförande av folkmordet.

 

I slutet av intervjun med GP säger Åsa Faringer:

 

– Vi hoppas verkligen att filmen sprids över hela Guatemala och att den används som en form att dra igång diskussioner om kriget. Förhoppningsvis kan det vara en start till att landet verkligen tar tag i sitt förflutna och ger de drabbade upprättelse. Det har alltid varit en av drivkrafterna med att göra filmen.

 

Aron Lindblom.

 

Göteborgs-Postens intervju med Åsa Faringer:

http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.252255-forbjuden-film-far-nu-visas

Sedan en tid tillbaka driver Kristna Fredsrörelsen och det mexikanska människorättscentret Frayba en kampanj för att den mexikanska staten ska ge Alberto Patishtan, orättvist fängslad i drygt nio år, en chans till rättvis prövning. Alberto fängslades på svaga grunder år 2000, anklagad för bland annat mord och överfall på en grupp poliser. Enligt Frayba och honom själv fängslades han på grund av sitt politiska arbete mot en korrupt kommunordförande.

 

En söndag i oktober träffade jag Alberto på fängelse nummer fem utanför San Cristobal de Las Casas i Chiapas, södra Mexiko. Jag trodde inte att en person som suttit orättvist fängslad i nio år skulle verka så nyfiken och full av energi. Alberto visade inte ett enda tecken på att vara på väg att ge upp. Tidningar är inte tillåtna inne på fängelset men Alberto lyssnade intresserat till allt som vi besökare kunde återberätta vad gäller nyheter från Mexiko och världen. Själv berättade han om arbetet för att medvetandegöra de andra fångarna, samt att han tillsammans med en annan fånge börjat hungerstrejka varje tisdag i protest mot att deras rättigheter kränks för varje dag som de fortsätter sitta oskyldigt fängslade.

 

- Jag fängslades för att jag protesterade mot myndigheterna och för att jag arbetade för att organisera människorna runt omkring mig, förklarade Alberto.

 

På frågan om han ville hälsa något till alla de som skickat brev till Mexikos regering för att kräva att han släpps fri svarade Alberto:

 

- Jag vill be dem att inte ge upp kampen även om det känns hopplöst. Jag vill be dem att fortsätta kämpa.

 

Aron Lindblom

 

Kristna Fredsrörelsens kampanjsida för Alberto Patishtan: http://www.krf.se/hjalp-oss-att-frige-politisk-fange-i-chiapas

 

 

En puma river en kalv och sätter skräck i befolkningen. Styrkedemonstrationen berättar för bönderna vem som är starkast. Sen spelar det ingen roll att rovdjuret håller sig borta i veckor, kanske månader. Rädslan upphör inte. Rykten florerar. Någon avstår från att hämta ved när skymningen fallit. Det går ju aldrig att veta när vildkatten kommer slå till igen. En fråga dyker upp som en blixt från klar himmel: Vad önskar vår fiende? Den verkar ju bara stryka omkring och morra. Det finns hon som påstår att hon hörde den spinna efter den lyckade jakten. En annan vet bestämt att det är djävulen som är ute och hämtar de otrogna. Han möts av skrattsalvor men på natten drömmer alla mardrömmar och frukosten intas grubblandes under tystnad. Efter en tid sätter en modig själ ner foten och deklamerar att faran nu måste vara över. Det sägs med sådan trotsighet att några låter sig övertygas. Trots allt, maten kommer inte till tallriken av sig själv. Fler och fler återvänder till fälten för att hämta in brödfödan. Den religiöse prisar Den Allsmäktige för Hans godhet. Natten därpå slår puman till igen. Ytterligare en kalv ser ljuset för sista gången. Allt tyder på att det skett under tidig morgon. Faran låter sig inte längre avskräckas av ljuset och den vetskapen förlamar byn. Trots att det är såningstid vågar ingen längre gå till fälten. Våldet har slagit till med obönhörlig kraft och hoppets låga lyser svagare än någonsin förut. Det går månader. De religiösa har blivit flera i antal och ägnar dagarna till att be. Ungdomarna, som alltid bekymrat sig mycket lite, fortsätter enträget att spela sina basketmatcher. De delar upp sig i lag och genomför kupper så långa som veckor. All energi går åt till att springa fram och tillbaka på byns enda betonglagda offentliga plats. De vuxna tittar roat på men bekymrar sig samtidigt för att förråden håller på att sina. Snart måste de ut på åkrarna. Om inte kommer de bli tvungna att flytta därifrån, till staden och ta det arbete som bjuds. De vuxna frågar de äldre om råd. Ungdomarna svettas under solen. Barnen springer omkring och jagar varandra. Hundarna skäller på hönsen. Djävulen syns inte till.

Samma blogginlägg (med bilder) har tidigare publicerats här: http://fredstjanst.wordpress.com/2009/06/19/vald/

Mika Wallgren, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala och Mexiko.

”Stämpeln av kriminalitet och inbördeskrig börjar flagna i Centralamerika. Det lockar med helt olika upplevelser: regnskogar, palmklädda stränder, dramatiska vulkaner, karibiska öar, pulserande städer och utsökt rom. Som skapat för ryggsäcksluffaren.” Så skriver Aftonbladets Marcus Svensson om sin genomresa i Centralamerika: http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/centralamerika/guatemala/article5946305.ab

I Guatemala gjorde Marcus Svensson ett stopp vid vad han kallar ”världens vackraste sjö”, Atitlán. Sjön ligger på 1560 meter över havet, den bildades efter ett vulkanutbrott för 84 000 år sedan och omges av vulkanerna Atitlán, Tolimán och San Pedro. Runt sjön ligger små byar där främst mayabefolkning bor och lever av turismen som strömmar till denna vackra plats. Här är det lätt att glömma bort Guatemalas blodiga historia och bistra verklighet, som det faktum att hundratals människor ”försvann” från denna plats och mördades under det 36 år långa inbördeskriget, anklagade för att stödja gerillan. Eller det faktum att fortfarande drygt 17 människor mördas per dag i Guatemala.

Guatemala klassas internationellt som ett av de våldsammaste länderna i världen, vilket grundas på den höga kriminaliteten, antalet mord per invånare, tillgängligheten på vapen och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna. Mellan 2003 och 2008 mördades 79 000 personer i Centralamerika, i Guatemala är mordfrekvensen högre än under den väpnade konflikten mellan 1960 och 1996. Den har bidragit till att utveckla ett våldsamt och rättsosäkert samhälle. Statens oförmåga att bekämpa och väcka åtal mot den ökande brottsligheten blir allt mer uppenbar. Det finns uppgifter om att poliser varit inblandade i kränkningar av mänskliga rättigheter som mord, tortyr, kidnappningar, sociala rensningsaktioner, människohandel, godtyckliga arresteringar och misshandel. Attacker och hot mot människorättsaktivister, domare, åklagare och journalister fortsätter.

 

Men det är som sagt inget man märker som turist vid världens vackraste sjö, omgiven av ståtliga vulkaner och storslagen natur.

 

Katarina Anjert, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Just nu sitter jag i ett rätt så fullsatt konferensrum i FN:s Generalförsamling. USA har precis hållit sitt anförande och salen liknar snarare ett mingelparty än ett konferensrum eftersom många reser sig upp för att gå – uppenbarligen var det detta anförande de hade väntat på – eller så viskar man med varandra om vad som precis har sagts.

USA:s hållning att aktivt stödja ATT förutsatt konsensus är en helomvändning mot tidigare hållning då man har röstat emot resolutioner kring ATT och varit inaktiva på möten. Obama verkar prioritera nedrustningfrågor i allmänhet och helomvändnineg kanske därför inte är så oväntad men utan otaliga diskussioner med Storbritannien hade de aldrig kommit ombord.

Allt bra så långt. USA är med på resolutionen och det ökar givetvis chansen att få ett avtal över huvud taget. Vad är då problemet? Som jag sagt tidigare är den stora frågan att resolutionen anger att förhandlingskonferensen 2012 tar beslut i konsensus. Risken är uppenbar i en sådan process att de stater som är emot att ha ett avtal som kontrollerar internationell vapenhandel överhuvudtaget kommer att blockera processen. Det som hade syfte att vara ett instrument för fullständig demokrati blir då en redskap för minoritetens förtryck och ger dem en vetorätt i praktiken som jag misstänker att många av dem inte kommer att vara sena att utnyttja. Några av dessa stater är Ryssland, Kina och Indien – stora vapenexportörer, samt andra stater som Egypten, Pakistan och Kuba.

Vi organisationer i det civila samhället har tidigare alltid lobbat för att staterna ska rösta för en resolution som driver processen framåt. Vi står fast vid detta även nu men vi hoppas att några progressiva stater kommer att rösta emot själva paragrafen i resolutionen där konsensus nämns, alternativt använder sig av den gula "abstain" knappen och förklarar sin röst i ett tillägg. Tydligt är att konsensusprocessen riskerar att stjälpa möjligheten att få till ett avtal och att vi behöver några stater som gör något för att rädda den. Tydligt är att Sverige inte kommer vara en av dessa. Vi hoppas istället på Norge, Tyskland, Mexico eller Nederländerna. Konsensusdiskussionen har skapat en del otippade allianser, eller åtminstone samstämmighet mellan stater som vanligtvis inte kommer överens. Israel och Mellanöstern står plötsligt på samma sida och det har visat sig att National Rifle Association, vapenlobbyn, är lika tveksamma till konsensus som vi. Av helt andra anledningar givetvis.


Röstning sker nästa vecka, tiden är knapp.