Fredsbloggen

Av de ca 192 stater i rummet är de allra flesta positiva till ett starkt ATT som täcker alla konventionella vapen inklusive lätta vapen och ammunition och ett antal typer av vapenöverföringar, dvs inte bara export och import utan även lån, återexport mm. Dessutom vill de ha kriterier att ta hänsyn till när en överföring ska godkännas som omfattar mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt, utveckling och korruption. Dvs, om det finns en avsevärd risk att man bryter mot MR, IHL eller underminerar hållbar utveckling eller bidrar till korruption ska överföringen stoppas.

Men så finns de en handfull stater som inte alls tycker så. Iran, Egypten, Indien, Pakistan, Kina, Kuba och Ryssland är de tydligaste förspråkare för ett icke-avtal eller ett avtal som är så svagt att det blir verkningslöst. Jag undrar vad de håller på med. Visst kan de förlora på ett ATT så länge de allvarligt bryter mot de mänskliga rättigheterna och krigar. Men när Indien säger att man inte vill ha ett kriterium för hållbar utveckling samtidigt som en stor majoritet av dess befolkning lever på under 2 dollar om dagen är det sjukt deprimerande.

Hur tusan kan vapen vara viktigare än utveckling? Och borde inte exportländerna känna lite skam över att bidra till att dränera resurser i länder som rustar samtidigt som folk inte har mat för dagen, begränsad sjukvård eller nästan obefintlig tillgång till utbildning?

Då bockar jag och bugar för Bangladesh idag som i konferensrummet i FN bad länder som ger bistånd att inte ge vapen med ena handen och utvecklingsbistånd med de andra. Tack för det Bangladesh, på KrF brukar vi argumentera för samma sak.