Fredsbloggen

Bolivia är sedan länge ett av värdlens mest ojämnlika länder där extrem fattigdom existerar sida vid sida med extrem rikedom. Landet har, eller hade i vart fall, också latinamerikanskt rekord i antal regeringsbildningar, bara sedan 2002 har man hunnit med fyra presidenter. Men man har ändå varit förhållandevis skonade från väpnade konflikter i landet om man får tro Uppsala Universitets konfliktdatabas. Man har också varit förhållandevis förskonade från den extrema brottslighet och våldsanvändning som blivit en del av vardagen i länder som El Salvador, Guatemala, Honduras, Haiti, Mexiko och Colombia samt delar av Venezuela och Brasilien. Denna relativa fredlighet verkade under en period i somras vara ett minne blott.

Den opposition mot president Evo Morales som länge högljutt protesterat mot de flesta av de reformer som föreslogs från dennes sida tog under ett par dagar till vapen och ockuperade rent av myndighetsbyggnader och en av flygplatserna i de provinser där de har som starkast stöd. Man ville stoppa den nya konstitution och den jordreform som Morales försökte driva igenom. Det rapporterades även om dödsskjutningar av grupper från ursprungsfolken som varit mycket starkt bidragande till att föra presidenten till makten. Efter förhandlingar där oppositionen fick möjlighet att förändra stycken i konstitutionen lugnade läget dock ner sig och för ögonblicket tycks det som de inbördeskrig som folk länge fruktat ännu befinner sig en bit bort.

Intressant att notera är dock att Bolivia är det enda landet i Latinamerika som inte har någon nationell vapenlagstiftning. Innehav av vapen (vem som får ha det, hur och var de får förvara det) regleras genom ett gammalt presidentdekret som är långtifrån heltäckande. Det rapporteras nu till exempel om en vapenleverans mellan privatpersoner i Argentina med mottagaradress hos privatpersoner i oppositionsprovinserna i Bolivia. Denna stoppades dock av den strikta argentinska vapenlagstiftningen (som drivits igenom enbart de senaste två åren tack vare ett starkt arbete från argentinska enskilda organisationer inom nätverket Red Argentina por Desarme - RAD). Behövs det sägas att en injektion av skjutvapen i det läge landet befann sig i under dessa dagar hade varit som att släcka en skogsbrand med T-sprit?

Men hade vapenförsäljningen gått den andra vägen är det mycket tveksamt om det funnits juridiska möjligheter för Bolivia att stoppa leveransen. Det råder därför stor enighet om att en prioriterad fråga för hela regionen är att stötta Bolivia i att ta fram en vapenlagstiftning som ger myndigheter praktisk möjlighet att kontrollera vem som har ett vapen, hur många de är och var de har dessa.

Astríd Orjuela från CCJ (Colombia) och Juan José Lima, Cejip (Bolivia) på
ett FN-möte om vapen i sommras

Det verkar också som att det finns en god jordmån för ett sånt arbete i dagsläget. Den Bolivianska organisationen Cejip har lyckats föra samman de två i frågan mycket viktiga myndigheterna polis och militär till att enas kring ett förslag och man jobbar nu för att skapa en bred parlamentarisk enhet innan förslaget lyfts i parlamentet. Vi får hoppas att det går lika bra som det gick i Argentina för ett par år sedan.

Jesper Wiklund