Fredsbloggen

Kristna Fredsrörelsens blogg har flyttat från den här adressen till:

Idag var veckans viktigaste dag. Ordförandens nya papper kom ut med vissa förändringar. Han hade i detta slagit ihop pappret från mars om kriterium att mäta vapenöverföringar emot, vilka vapen som ska omfattas och principer med detta om implementeringen av avtalet. Några saker blev bättre, några sämre. Som det är nu så finns det risk att stater kan tolka att de egentligen inte behöver bedöma en överföring mot kriterier alls men att vissa gäller om de nu vill göra det. Och ett sånt ATT vill vi ju inte ha. Control Arms lobbar hårt för att detta ska ändras.

Dagens stora show utgjorde av NRA, National Rifle Associations, vars Vice President kom till FN endast för att tala emot ett ATT. Han och alla andra vapenälskare är rädda att ett ATT ska inkräkta på deras "rättighet" att bära vapen. Ett ATT handlar inte ens om det, utan om internationell handel. Tyvärr struntar de blankt i detta, skjuter gärna förbi mål eftersom det är något de kan vara emot och därför ragga pengar för. Idag kom de in i alla fall. Förra året kom en av deras talare inte in i FN eftersom han försökte ta sig in med sitt vapen, japp, det är helt sant. Tydligen hade han "glömt" att han hade det med sig. Just snyggt.

Innan dess hade våra fantastiska talare från Control Arms haft sina anföranden. Suela, överlevare av väpnat våld från Albanien var den klart bästa. Hon avslutade sitt anförande med att säga att ett ATT måste vara mer kraftfullt än vapenmakt. Jag hoppas att det verkligen blir så och att vi om ett drygt år tittar tillbaka på de senaste årens jobb och försök att få fram ett ATT säger: Vi lyckades! Allesammans, stater och civila samhället tillsammans. Och det gör verklig skillnad.

Febril aktivitet pågår på NGO-sidan i FN:s konferenssalar. Det är dagen innan vi ska leverera vårt NGO-anförande och det är dagen innan ordföranden kommer ut med hans nya papper. Pappret kommer att samla upp saker som staterna sagt under veckan hittills och ska ligga till bas för fortsatta diskussioner och förhandlingarna nästa år.

Imorgon på eftermiddagen får vi från Control Arms delad taletid med vapenlobbyn. De brukar ofta tala om saker som inte hör ATT till, såsom att FN inte ska ta ifrån "ansvarsfulla" medborgare deras vapen, vilket man kan ha olika åsikt om men ATT-processen inte handlar om eftersom den är ute efter att reglera internationell handel med vapen. Från vår sida kommer fyra personer att tala, och poängtera vikten av ett stark avtal som verkligen gör skillnad för människor. Bland dessa finns en ung kvinna från Albanien som är överlevare av konsekvenserna av den oreglerade vapenhandeln. Resultat är att hon idag sitter i rullstol. Men hon är här, tillsammans med sin mamma som kör henne, och ska tala inför världens stater imorgon. Jag hoppas verkligen att de lyssnar noga och tar in varenda ord eftersom det är personer som hon och personer som du och jag som staterna förhandlar avtalet för. Om de tar sin uppgift på allvar kan de nämligen skriva historia redan nästa år.

Efter morgonens bagel började dagen med ett möte med EU kommissionen på deras delegation. Vi (15 personer från Control Arms Europagrupp som jag under denna veckan koordinerar) kom därifrån lite lätt bekrymrade över att EU kommissionen mest verkar tycka att ett ATT är exportavtal. Som tur var framhåller enskilda medlemsstater, som Sverige, vikten av kontroller vid import och genomförsel av vapen. Sverige sponsrade ett lunchseminarium på temat som SIPRI höll.

Idag började staterna bli lite mer konkreta i sina inlägg, fortfarande på temat implementering. Temat kan kännas lite ospännande - hur man ska genomföra avtalet, vilka mekanismer som ska finnas för detta, hur det ska träda i kraft etc. Det är dock ett väldigt viktigt tema för utan bra mekanismer för detta finns det risk att avtalet stannar vid en pappersprodukt.

Under förmiddagen höll "P5" (De permanenta medlemmarna i FN:s Säkerhetsråd Frankrike, USA, Ryssland, Kina och Storbritannien) ett gemensamt anförande som var rätt intetsägande men med syfte att visa ett minimun av enighet vilket kanske kan stärka processen.

Vi börjar och slutar dagarna på FN med NGO-möten och brukar dela ut dagens ris och ros till staterna. Idag gick riset till Kanada som tidigare varit progressiva och för ett starkt ATT men som nu med deras nya Bush-liknande regering börjar vackla totalt. Rosen för min del går till S:t Lucia, en liten ö-nation som höll ett väldigt starkt anförande och betonade vapenhandels konsekvenser för fred, säkerhet, utveckling och genderbaserat våld.

Idag var första dagen på det sista förberedande mötet inför Arms Trade Treaty-förhandlingarna som hålls nästa sommar. Rummet var fullt av delegater och civila samhällesrepresentanter. Från Control Arms-nätverket där Kristna Freds ingår är vi ca 140 personer närvarande från hela klotet. Konferensrummet hade ingen luftkonditionering på förmiddagen och ordföranden tackade med ironi FN för att de lät oss sitta i en bastu.

Temat för veckans diskussioner är främst implementeringen av ett ATT. Det förra mötet som hölls i mars fokuserade på hur avtalet ska se ut med avseende på dess räckvidd och kriterier för att mäta vapenhandeln mot.
Ordföranden har inför veckans möte skickat ut ett papper kring implementering som staterna kommer att reagera på under mötet.

Från civila samhälletssidan satsar vi på att lobba för att våra synpunkter ska komma med i staternas diskussioner, t.ex att implementeringssektionen av ATT bör ha bra rapporteringsmekanismer. Vi förbereder även vårt anförande som vi kommer att hålla på torsdag.

Dagens största överraskning var Kina som lät ovanligt positiva till ett ATT i deras anförande idag. Ryktet säger att de har vänt position och blivit positiva till ett ATT. Om det är sant återstår att se.

Kristna Freds twittrar också från ATT Prep Com, följ oss där!
Läs även mer på www.controlarms.org

Inför mötet hade den argentinske ordföranden Roberto García Moritán producerat ett papper som under veckan sedan har diskuterats. Under veckan har vi sedan lyssnat på Staternas olika inlägg kring detta papper och imorse presenterade han ett nytt som skulle baseras på det som sagts under veckan. Veckans stora händelse. Från Control Arms var lite oroliga för hur det skulle se ut. Skulle fortfarande hållbar utveckling vara kvar? Skulle det omfatta ammunition som USA tydligt inte vill ha med? Skulle ha tillmötesgå skeptikerna?

Jag måste säga att när jag fick tag på pappret så fick jag lite gåshud. Ganska nördigt att få gåshud över ett papper som en ordförande presenterar och som inte är nära en slutförhandlad text. Men jag fick alltså gåshud eftersom pappret fortfarande var så pass heltäckande att jag tänkte att om avtalet ser ut så här, kommer det verkligen att kunna åstadkomma en förändrig! Framför mig så jag utopiskt nog en mycket bättre värld. Och jag fick vatten på min kvarn när Hossam, den egypiske diplomaten och frenetiskt negativ till ett heltäckande ATT sa: "Herr ordförande, det förra pappret var ambitiöst men detta är extremt ambitiöst" - och menade det som nåt negativt. Att göra honom besviken är värt att fira!

Läs mer om ATT på www.controlarms.org

Av de ca 192 stater i rummet är de allra flesta positiva till ett starkt ATT som täcker alla konventionella vapen inklusive lätta vapen och ammunition och ett antal typer av vapenöverföringar, dvs inte bara export och import utan även lån, återexport mm. Dessutom vill de ha kriterier att ta hänsyn till när en överföring ska godkännas som omfattar mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt, utveckling och korruption. Dvs, om det finns en avsevärd risk att man bryter mot MR, IHL eller underminerar hållbar utveckling eller bidrar till korruption ska överföringen stoppas.

Men så finns de en handfull stater som inte alls tycker så. Iran, Egypten, Indien, Pakistan, Kina, Kuba och Ryssland är de tydligaste förspråkare för ett icke-avtal eller ett avtal som är så svagt att det blir verkningslöst. Jag undrar vad de håller på med. Visst kan de förlora på ett ATT så länge de allvarligt bryter mot de mänskliga rättigheterna och krigar. Men när Indien säger att man inte vill ha ett kriterium för hållbar utveckling samtidigt som en stor majoritet av dess befolkning lever på under 2 dollar om dagen är det sjukt deprimerande.

Hur tusan kan vapen vara viktigare än utveckling? Och borde inte exportländerna känna lite skam över att bidra till att dränera resurser i länder som rustar samtidigt som folk inte har mat för dagen, begränsad sjukvård eller nästan obefintlig tillgång till utbildning?

Då bockar jag och bugar för Bangladesh idag som i konferensrummet i FN bad länder som ger bistånd att inte ge vapen med ena handen och utvecklingsbistånd med de andra. Tack för det Bangladesh, på KrF brukar vi argumentera för samma sak.

Första dagen på Arms Trade Treaty-förhandlingarna i FN har avslutats och det börjas snackas mer innehåll i ett framtida avtal än innan. Rummet är fullt av folk från de olika ländernas delagationer samt ca 100 NGO-deltagare. Det är trångt och varmt. Ordföranden hade inför mötet publicerat ett utkast på text som innehåller mycket av det vi från Control Arms vill se men som fortfarande kan förbättras. Pappret hade mycket stöd i rummet men som vanligt finns en hel del skeptiska röster från stater som Ryssland, Kina, Syrien, Pakistan, Indien mfl.

Sverige höll ett långt och innehållsrikt anförande där man b.la sa att Sverige tycker att de humanitära skälen för att inkludera ammunition i ett ATT är starkare än argumenten från de som inte vill ha ammunition med.

Den stora snackisen är annars Libyen och säkerhetsrådets resolution om embargo mot dem som antogs i söndags. Tyvärr syns inte Mellanösternrevolutionerna mycket i förhandlingsrummet. Egypten vidhåller sin negativa syn på ett ATT, man verkar inte ha bytt folk på UD-sidan ännu men frågan är om deras position kommer förändras oavsett. Vi hoppas i alla fall på förbättring till nästa konferens i juli.

Från oss på NGO-sidan pågår febril aktivietet: det lobbas, twittras, bloggas. Dokument lusläses och kommenteras, lunchseminarier hålls. Vi är väl förberedda efter träningsdagen i söndags där ca 75 personer från hela världen deltog och beredda att kämpa hårt för ett ATT som gör verklig skillnad och räddar liv.

I morgon åker Moses John tillbaka hem till Sudan efter en intensiv vecka i Sverige. Han återvänder för att göra det till synes omöjliga - arbeta för fred och ickevåld i ett land sargat av blodiga och uppslitande inbördeskrig som härjat landet nästan hela tiden sedan självständigheten 1956. Han och organisationen (SONAD) som han är generalsekreterare för arbetar för att föra samman kristna och muslimer och utbilda i ickevåld, demokrati och mänskliga rättigheter.

Att människor som flytt från den södra delen av landet undan ett krig som tagit två miljoner liv, drivit fyra miljoner på flykten och där övergrepp och trakasserier varit vardag är det nästan obegripligt att de framhärdat med detta arbete arbete för försoning och ickevåld i 17 år. Det är svårt att greppa att denna stillsamma man trotsat våldet och hatet i en sådan kaotisk och farlig tid. Och nu väntar nya utmaningar.

I januari stundar den folkomröstning där människorna i södra delen av Sudan ska få avgöra om de vill bli självständiga. Oron för nya våldsamheter, speciellt om regimen i norr beslutar att trots löftet i fredsavtalet från 2005 strunta i folkomröstningen, är stor. Men Moses John vågar hoppas. Inför det första parlamentsvalet på decennier som genomfördes i april i vår var många oroliga att inbördeskriget skulle bryta ut igen, men det gick bra. Då kampanjade SONAD intensivt, och det kommer de att göra även denna gång.

- Vi har en lång väg kvar till ett fredligt samhälle och när vi samlar folk till ickevåldsutbildningar säger de: vi visste inte att man kunde arbeta för sina rättigheter utan våld. Men jag ser ändå hopp och förändring. Alla människor kan förändras, och även om folk ser religion som något som skiljer människor åt är det egentligen något som förenar.

Internationella juristkommissionen (ICJ) - Sverige presenterar idag en artikel vid MR-kommissionens (Human Rights Council) årliga session i Genève.
 - Artikeln visar att Marockos kränkningar av västsahariernas mänskliga rättigheter har varit grova och systematiska och att de pågått under lång tid. ICJ Sverige kräver att Sveriges regering engagerar sig i frågan, inte minst mot bakgrund av att EU:s fiskeavtal och handelsavtal med Marocko båda snart ska omförhandlas, säger Cecilia Asklöf, ordförande för ICJ-Sverige.

Artikeln heter Crimes Against Humanity in Western Sahara: The Case Against Morocco och har skrivits av ICJ Sverige i samarbete med Mark Klamberg, doktorand i internationell straffrätt vid Stockholms universitet. I artikeln beskrivs Marockos ockupation av Västsahara och de systematiska kränkningar av västsahariernas mänskliga rättigheter som ägt rum under de drygt 30 år som ockupationen pågått. Författarna drar slutsatsen att Marockos handlingar kan rubriceras som brott mot mänskligheten enligt internationell sedvanerätt och att de skyldiga kan och bör prövas inför internationell domstol. Man betonar också att Marocko bör agera för att göra slut på den straffrihet som råder.

”Risk för öppet krig i Västsahara” varnar mer än trettio artister och politiker i en debattartikel i Uppsala Nya Tidning den 16 augusti. Kajsa Grytt, Asha Ali, Plura Jonsson, Titiyo Jah med flera pekar på vikten av att uppmärksamma Marockos ockupation av Västsahara och visar sin oro över en ny tendens att marockanska bosättare uppmanas att delta i attacker mot västsahariska MR-försvarare. ” Att hetsa bosättare mot den västsahariska befolkningen är ett nytt steg i riktning mot öppet krig.”

Läs hela artikeln på UNTs hemsida http://www.unt.se/debatt/risk-for-oppet-krig-i-vastsahara-1015787.aspx

Kari Berg

                        


Om ordföranden tillåter så kan organisationerna som är ackrediterade till BMS ges ett utrymme att uttrycka sina åsikter. I år gavs detta utrymme under onsdagseftermiddagen men skulle då delas med regionala organ såsom ECOWAS, CASAC och RECSA, vapenlobbyn och IANSA.

Detta brukar kunna vara de mest underhållande inläggen under eventen. Så även i år. Mest i ögon fallande var kanske det enkla faktum att bara 8 av vapenlobbyns 9 ackrediterade organisationer talade. Den nionde satt i arresten efter att ha försökt ta med sig sitt vapen in på mötet. Av de åtta som faktiskt talade framgick bland annat följande:

De har själva en ”genuin kunskap och erfarenhet av vapen” varför det är viktigt att länderna lyssnar på deras åsikter. En stor majoritet av små och lätta vapen innehavs lagligen av stater och individer – ett innehav som de menar är fullkomligt legitimt. De menar att PoA har tappat i fokus och att koncentration borde finnas på det verkliga problemet – den illegala handeln av helautomatiska militära vapen. De menade också att det är en myt att fler skjutvapen orsakar fler dödsfall utan att det snarare är brist på bland annat ekonomisk frihet som leder till väpnat våld. Vapenkontroll är inte effektivt menade de och gav som stöd exemplet England (där civilt innehav av handeldvapen är förbjudet). Sedan gick argumentationen över till att gälla behovet av jakt och jaktvapen, både för konserverandet av historiska naturvärden samt för utvecklingsländernas ekonomi. Dessa utvecklingsländers ekonomi skulle ytterligare försvagas av ”den extrema regleringen av eldvapen”. En deltagare från Australien menade också att jägarnas önskan om ”färsk, vild och organisk mat” var en drivkraft som inte borde hindras av rigorös vapenkontroll.

Ett litet annorlunda perspektiv hade den enda kvinnan i sällskapet. Hon menade att bästa sättet att skydda kvinnor är att låta dem beväpna sig. Hon gick till och med så långt att hon hävdade att det var en mänsklig rättighet att beväpna sig.

Efter denna parad av surrealistiska kommentarer var det skönt att få höra rösterna från några av de milliontals människor som drabbas av väpnat våld samt från de som jobbar för att stoppa det. Alex från Guatemala, som själv sitter i rullstol efter att som 14åring ha blivit skjuten, sade att 3.000 dagligen drabbas av väpnat våld. Ilona Szabo från Brasilien berättade att det varje minut dör en person till följd av väpnat våld och (???) från ??? citerade den argentinske fotbollsspelaren Tevez och frågade sig ”Vare sig i sport eller i samhället finns det utrymme för skjutvapen, om det är möjligt att ha ett VM utan skjutvapen, varför då inte ett samhälle?”.

 

Fortsättning följer!

 

Jesper Wiklund

 

P.S Under nästa vecka kommer vi även blogga från Politikerveckan i Almedalen

På BMS så deltar också civilsamhället. Detta inkluderar allt från stora NGOs så som Oxfam och Amnesty International till mycket små nationella organisationer med bara en eller ett par anställda och med extremt begräsad budget. Till civilsamhället räknas dock också vapen lobbyn, mer om dem i morgon.

Vissa länders delegationer har med representanter från civilsamhället i sina delegationer. Det gällde även för den svenska delegationen där en representant från kristna Fredsrörelsen ingick. Under lunchpauserna brukar stater, organisationer och regionala organ som vill lyfta en särskild fråga anordna så kallade ”sido event”. Inför BMS4 anordnade KrF ett sådant event tillsammans med den latinamerikanska koalitionen för förebyggande av väpnat våld – Clave, och International Action Network on Small Arms – Iansa (där KrF ingår) kring syd – syd samarbete och närmare bestämt möjligheterna att öka utbytet av erfarenheter ock kunskap mellan latinamerikanskt och afrikanskt  civilsamhälle. Bakgrunden är att utbytet direkt mellan länder i syd ökar för varje år. Men relationerna mellan civilsamhället i olika länder har fortsatt följa de traditionella nord – syd mönstren där nord många gånger ses som givare och syd som mottagare. I Latinamerika finns det stor kunskap och mycket erfarenhet kring arbetet med vapenlagstiftning, vapenamnestier och opinionsbildande arbete. I Afrika har civilsamhället å sin sida kommit långt i relationen till regionala organ för nedrustning och vapenkontroll samt i upprättandet av nationella kommittéer för samverkan mellan myndigheter och civilsamhälle i arbetet för nedrustning.

Andra frågor som kom upp kring vilka samarbeten skulle kunna vara fruktbara är utbyte kring forskning och statistik kring väpnat våld, dess orsaker och dess konsekvenser. Det diskuterades också att fortsätta den kampanj som hållits inför fotbolls VM i Syd Afrika ”Don’t Shoot! – For a Gun Free World Cup” till VM i Brasilien 2014.   

För att kunna fortsätta arbetet valdes två representanter – Baffour Amoa, Ghana, från West African Action Network on Small Arms och Martín Angerosa från Clave (Argentina). Man upprättade också en mejllista där protokollet från mötet mejlas ut på engelska och spanska samt där de som är intresserade av olika aspekter av syd-syd samarbetet kan kontakta andra likasinnade.  

Mer kommer!

 

Jesper Wiklund

 

Regeringen utsåg onsdagen 22 juni den nye chefen på Stockholm International Peace Research Institute, SIPRI. Den utvalde är Göran Lennmarker, riksdagsledamot sedan 1991 och under denna mandatperiod ordförande i Utrikesutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen och Utrikesnämnden. Göran sitter också med i Exportkontrollrådet, EKR, det parlamentariska råd som skall ge Inspektionen för Strategiska produkter vägledning i sina beslut om beviljande av exporttillstånd av krigsmateriel. Det är alltså EKR som är ytterst politiskt ansvariga för att tolkningarna av de existerande riktlinjerna görs så som det var avsett när de stiftades av Riksdagen. Den praxisförskjutning som skett kring den svenska exporten under de senaste åren, inte minst åskådliggjord genom den enorma ökningen av exportvolymen, kan alltså med rätta skylas på Göran & Co i EKR.

 

Nu väljs Göran Lennmarker att basa för ett institut som har till uppgift just att klarlägga den globala vapenhandeln – och dess konsekvenser. Frågan är om Göran över natten blivit fredsduva eller om regeringen satt en hök att ruva i en av världens mest prestigefyllda fredsinstitut?

 

Jesper Wiklund  

BMS  (Bianual Meeting of States) är den förkortning som vanligen används för det möte som vartannat år genomförs för att se över implementeringen av FN ”handlingsplan för att förebygga, bekämpa och utplåna illegal handel med små och lätta vapen i alla dess former” (vilket i sin tur förkortas ”PoA” uti från dess engelska namn - Program of Action to Prevent, Combat and Eradicate the Illicit Trade in Small Arms and Light Weapons inAll Its Aspects). Mellan 14 och 18 juni hölls BMS4 i New York. Vi kommer här på fredsbloggen berätta om aktörerna, diskussionerna och konflikterna på detta möte. Denna första text kommer handla om vad BMS och PoA är samt ge en beskrivning av procedurerna som omgav BMS4.

2001 beslutades det i FN att medlemsländerna gemensamt skulle bekämpa den illegala handeln med små och lätta vapen. Bakgrunden är att de flesta liv som spills i dag är ett resultat av våld med just denna typ av vapen. Med små och lätta vapen menas vapen som kan bäras och användas av en eller ett par personer och inkluderar allt från enkla revolvrar till luftvärns robotar och tunga kulsprutor. Det dessa vapen har gemensamt är att de är enkla att förflytta och gömma vilket gör det svårt att kontrollera dem. Många av dessa vapen, så som tex den ökända kalashnikov, är dessutom lätta att använda och har lång livslängd vilket gör att de ofta förflyttas från ett konfliktområde till ett annat – alltid dit efterfrågan och våldet är som värst.

Så, länderna kom överens om att bekämpa den illegala handeln med dessa vapen. Här bör det dock tilläggas att även den legala handeln är ett stort problem. Det absoluta flertalet av dessa vapen har tillverkats legalt och det finns i dagsläget ca ett skjutvapen per var tionde person globalt sett och varje år tillverkas miljontals nya. Detta är dock känsligt och PoA tar därför inte upp frågan om vapenlicenser och kontroll av civilt innehav inom länderna.

Varje år skall staterna skriva en rapport om hur det går med implementeringen av avtalet och vartannat år möts man i New York för att diskutera vissa frågor på plats. På dagordningen för i år fanns ”Gränskontroll”, ”Internationellt Samarbete”, ”Uppföljningsmekanismer” och ”Övriga Frågor” (här hade den mexikanske ordföranden Macedo velat ha med ”Fredskultur” men efter starkt motstånd från ett antal länder togs det bort). Sista dagen på mötet förväntas staterna anta ett slutdokument med uttalanden kring de olika frågorna på dagordningen som de alla kan stå inför. Helst skall detta antas i konsensus men beslutet kan gå till omröstning. Så skedde tex 2008 när USA och Zimbabwe röstade emot uttalandet. För att undvika en utdragen debatt och en ev. ny omrödtning hade ordföranden inför BMS4 fått hjälp av stater (så kallade ”Vänner till ordföranden”) att via konsultationer med andra stater ta fram utkast på slutdokument för de olika punkterna på dagordningen. Detta är viktigt att känna till för att förstå kalabaliken som utbröt sista dagen av mötet.

 

Läs mer i morgon!

 

Jesper Wilund