Fredsbloggen

Den mexikanska regeringsarmén utrustade, tränade och skyddade paramilitärer i Chiapas under andra halvan av 1990-talet,  åtminstone fram till 1999. Det visar dokument som offentliggjorts i Pentagon av USA:s försvarsdepartement.

Nio månader efter zapatisternas uppror i januari 1994 hade den mexikanska regeirngen en plan färdig, Plan de Campaña Chiapas 94, för hur de skulle bekämpas. I denna plan ingick att underrättelsetjänsten i hemlighet skulle organisera “valda delar av det civila samhället, med en stark patriotisk känsla” och ge dem ”rådgivning och stöd i självförsvar och andra paramilitära aktiviteter”.

 

Det dokument om nu offentliggjorts är daterat den 5 maj 1999 och är en rapport från det mexikanska försvarsdepartementet till dess motsvarighet i USA. Det ger en detaljerad beskrivning av hur små grupper inom armén och underrättelsetjänsten, Humint (Equipos de inteligencia humana), var förlagda till samhällen i Chiapas högland, hur de roterade mellan olika byar, för sin egen säkerhets skull, och hur de hjälpte antizapatistiska beväpnade civila grupper med underhåll och skydd. Humint stod också för insamling av information om zapatisterna.

 

Många rapporter och uttalanden har genom åren påtalat den mexikanska arméns inblandning och den mexikanska regeringens stöd till paramilitärerna i Chiapas. Men tidigare har inget direkt regeringsdokument funnits offentligt som bekräftar detta. Tvärtom, efter den fruktansvärda massakern i Acteal 1997 har Mexikos ledning, från president Zedillo 1997 fram till dagens president Felipe Calderon envetet förnekat varje inblandning från statens sida i de paramilitära aktiviteterna.

 

I den “Vitbok om Acteal” som allmänna åklagarämbetet publicerade året efter massakern, 1998, heter det exempelvis: ”existensen av civila beväpnade grupper har bekräftats, men dessa är varken organiserade, tränade eller finansierade av den mexikanska armén eller andra regeringsinstanser. Deras framväxt och organisation svarar tvärtom mot en intern logik bestämd av sammandrabbningar mellan och inom samhällen där det finns zapatister.”

 

Regeringsföreträdare hänvisar ännu idag till denna vitbok som den ultimata sanningen om massakern i Acteal.

 

Det är uppenbart att ledarna för den mexikanska staten ljuger.

 

Varför?

 

Borde inte ledarna för ett land, som säger sig vara en rättsstat och som har ratificerat alla konventioner om mänskliga rättigheter, vara de första att vilja utreda och äntligen klarlägga vem som bär skulden för massakern i Acteal, den värsta i Mexikos moderna historia, när 45 obeväpnade människor, mest kvinnor och barn, brutalt sköts till döds?

 

Vad försöker Mexikos regering dölja? Varför ljuger de?

 

 

Anika Agebjörn, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko.

 

Två artiklar på spanska om bakgrunden till massakern i Acteal:

Confirma EU: el Ejército entrenó a paramilitares: http://impreso.milenio.com/node/8627340

Archivos improcedentes de Acteal: http://www.milenio.com/node/270424

Människorna i Acteal är beredda att förlåta.

Frågan är bara: Vem?

 

Vem ska de förlåta?

 

Den 22 december 1997 mördades brutalt 45 människor, de flesta kvinnor och barn, i byn Acteal i Chiapas högland i Mexiko. I byn fanns ca 300 fördrivna flyktingar från andra byar. De var samlade i bön i den lilla träkyrkan när ett 60-tal tungt beväpnade män gick till attack.

 

Massakern pågick i många timmar. Poliser i en närbelägen postering ingrep inte, av rädsla för sina egna liv som de sade efteråt. Delstatsregeringen fick under dagen bud, från en präst, om att något hemskt pågick i Acteal, men svarade att det bara handlade om enstaka skottlossning och att läget där var under kontroll.

 

Så småningom dömdes dock ett 60-tal män, s.k. paramilitärer, för massakern, som är den värsta i Mexikos moderna historia.

 

Nu har hälften av dem frigivits, efter bara en kort fängelsetid, som ett resultat av ett utslag i Mexikos högsta domstol. Bevisningen mot dem håller inte. Något som inte förvånar människorättsorganisationer i Chiapas. De varnade tidigt för att en ordentlig brottsplatsundersökning omintetgjordes av den oerhört snabba storstädningen efter massakern som polisen beordrade redan natten efter massakern.

 

Jurister, journalister, intellektuella i Mexiko hyllar nu domstolens utslag, detta visar att Mexiko verkligen är en rättsstat säger de. Till de rädda, fattiga byborna, ursprungsfolken i Chiapas högland ropar de: ”Glöm det där nu, stryk ett streck, gå vidare, blicka framåt!”

 

Ja, människorna i Acteal vill inget hellre. De vill gå vidare, de vill försona sig. Men för att kunna försonas måste de första förlåta. Och för att kunna förlåta måste de ju veta vem. ”Om det inte var dom som dödade våra mödrar, syskon och barn, vilka var det då?” säger de idag.

 

Ja, vem ber om förlåtelse för massmordet i Acteal? Vem tar på sig skulden och ångrar sig uppriktigt?

 

Så länge vi inte har svaren på de frågorna lär det inte finnas någon väg till försoning.

 

 

Anika Agebjörn, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko.

I slutet av november fick jag följa med på ett kort besök till området runt guldgruvan Marlin i San Marcos i norra Guatemala. Gruvan drivs av det kanadensiska gruvföretaget Goldcorp och de svenska AP-fonderna har över 200 miljoner kronor investerade i detta företag. I Guatemala finns ett stort motstånd mot gruvan Marlin, som man bland annat menar förgiftar naturen och förstör människors hus genom vibrationer i marken. I en rapport från i år beskriver flera organisationer, inklusive Kristna Fredsrörelsen, den aktuella situationen i Guatemala där flera storskaliga gruv- och dammprojekt finns planerade eller redan är igång:

Ursprungsfolkens marker genomträngs av stora projekt och exploatering, och deras rätt till information och att i förväg bli rådfrågade respekteras inte.

Befolkningen utvecklar strategier för motstånd, i form av påverkansgrupper, förhandlingar och lokala folkomröstningar. Staten avvisar dock lokala försök att delta i beslutsprocessen.

Konfliktnivån ökar, mänskliga rättigheter kränks. Staten svarar med att kriminalisera sociala protester, med militarisering, förtryck och uteslutning.

I samma rapport uppges att 97% av befolkningen i San Marcos lever i fattigdom, vilket onekligen känns ganska absurt med tanke på att de bor granne med en guldgruva. Under mitt besök i San Marcos följde jag med när katolska kyrkan och en miljöforskare från Norge tog prover på områdets vattendrag. Tidigare provtagningar har visat förhöjda halter av arsenik, och tack vare vattnets naturligt höga PH-värde så sprids detta gift lätt vidare nedströms. Ett annat problem är att gruvan själv förbruka stora mängder vatten i processen för att skilja guldet från berggrunden. Vid en av floderna mötte vi en kvinna som tvättade kläder vid strandkanten då hennes by inte längre hade något vatten. Det känns återigen absurt att en människa som bor granne med en guldgruva ska behöva tvätta kläder för hand i en flod, men så ser verkligheten tyvärr ut. Och svenska staten gör inte mycket för att förändra situationen.

 

Aron Lindblom.

 

Allan Lissners foton från guldgruvan Marlin: http://allan.lissner.net/the-marlin-mine/

Artikel om AP-fondernas investeringar i Goldcorp: http://www.latinamerika.nu/ap-fonderna-investerar-i-kritiserad-gruva

Rapport om människorättskränkningar och konflikter skapade av gruvan Marlin: http://www.krf.se/sites/default/files/Rapport_sammanfattning_urfolk.pdf