Vem ska de förlåta?
Frågan är bara: Vem?
Vem ska de förlåta?
Den 22 december 1997 mördades brutalt 45 människor, de flesta kvinnor och barn, i byn Acteal i Chiapas högland i Mexiko. I byn fanns ca 300 fördrivna flyktingar från andra byar. De var samlade i bön i den lilla träkyrkan när ett 60-tal tungt beväpnade män gick till attack.
Massakern pågick i många timmar. Poliser i en närbelägen postering ingrep inte, av rädsla för sina egna liv som de sade efteråt. Delstatsregeringen fick under dagen bud, från en präst, om att något hemskt pågick i Acteal, men svarade att det bara handlade om enstaka skottlossning och att läget där var under kontroll.
Så småningom dömdes dock ett 60-tal män, s.k. paramilitärer, för massakern, som är den värsta i Mexikos moderna historia.
Nu har hälften av dem frigivits, efter bara en kort fängelsetid, som ett resultat av ett utslag i Mexikos högsta domstol. Bevisningen mot dem håller inte. Något som inte förvånar människorättsorganisationer i Chiapas. De varnade tidigt för att en ordentlig brottsplatsundersökning omintetgjordes av den oerhört snabba storstädningen efter massakern som polisen beordrade redan natten efter massakern.
Jurister, journalister, intellektuella i Mexiko hyllar nu domstolens utslag, detta visar att Mexiko verkligen är en rättsstat säger de. Till de rädda, fattiga byborna, ursprungsfolken i Chiapas högland ropar de: ”Glöm det där nu, stryk ett streck, gå vidare, blicka framåt!”
Ja, människorna i Acteal vill inget hellre. De vill gå vidare, de vill försona sig. Men för att kunna försonas måste de första förlåta. Och för att kunna förlåta måste de ju veta vem. ”Om det inte var dom som dödade våra mödrar, syskon och barn, vilka var det då?” säger de idag.
Ja, vem ber om förlåtelse för massmordet i Acteal? Vem tar på sig skulden och ångrar sig uppriktigt?
Så länge vi inte har svaren på de frågorna lär det inte finnas någon väg till försoning.
Anika Agebjörn, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko.
