Fredsbloggen

När bombningarna mot Gaza inleddes den 27 december satt jag i en taxibil mellan Ramallah och Nablus och togs helt på sängen av attacken. Jag har befunnit mig i någon form av chocktillstånd sedan dess. Många har liksom jag reagerat med ilska och sorg på vad som händer och förfasats över det oproportionerliga våldet. Jag har även blivit arg och upprörd över omvärldens tystnad och långsamma reaktionsförmåga. Hur mycket blod behöver spillas innan vi reagerar? Jag har haft ett stort behov att dela sorgen och frustrationen med andra och de senaste veckorna har jag deltaget i flera demonstrationer och manifestationer runt om i Sverige. Liknande aktiviteter händer runt om i världen och det känns som att det internationella samfundet äntligen håller på att vakna.

Många känner även en sorg över att deras olika religioner och religiösa traditioner ibland används som slagpåsar i den här konflikten, liksom i många andra. För att belysa att detta inte är en religiös konflikt och att detta våld går emot de fredsbudskap som de olika religionerna delar, har det de senaste dagarna varit flera manifestationer där representanter för judendomen, islam och kristendomen tillsammans hållit i manifestationer för fred. I helgen var det en sådan i Göteborg. Ikväll, kl 18.00 på Martin Luther King-dagen, är det en sådan på Medborgarplatsen i Stockholm.

Liknande manifestationer finns det förstås även i andra länder, och även i Israel/Palestina. I torsdags var det en sådan med kristna, muslimer och samarier i Nablus soldaritetstält och i fredags var det en tyst fredsmarsch, organiserad av Jerusalem Peacemakers (http://www.jerusalempeacemakers.org/) i Jerusalem.

Sedan ett dygn tillbaka råder en väldigt bräcklig vapenvila och människorna i Gaza har givits ett andrum. Utan att veta hur långvarigt det blir eller om den humanitära situationen kommer att förbättras. Det är viktigt att inte avbryta protesterna nu. Vapenvilan är tillfällig. För att en hållbar och rättvis fred ska kunna nås krävs fortsatta insatser från omvärlden. Det handlar om en politisk konflikt där lösningarna är politiska. Och den går inte att lösa med militära insatser. Det tål att sägas om och om igen.

Sara Lindblom

Jag har varit här i Palestina-Israel i två månader nu och stått vid den militära vägspärren Qalandya, som skiljer Jerusalem från Ramallah, många gånger. Ibland köar upp till 500 personer där för att ta sig in till Jerusalem när vi ekumeniska följeslagare kommer. Ibland är det ganska lugnt. I och med Gaza-attackerna har det varit extra oroligt i Jerusalem och i Ramallah så den här morgonen var jag beredd på att se många köande eller till och med oroligheter som stenkastning mot vägspärren. Inget av detta skedde. Istället fann jag och min kollega en i princip tom vägspärr med endast ett fåtal personer som passerade igenom samt en soldat som satt i båset och kontrollerade insläppet. När jag kom lite närmare såg jag en syn som inte stämde överens med den macho-bild av en israelisk soldat som brukar förmedlas. Den manlige soldaten som var runt 20 år satt och virkade! Han var så djupt försjunken i sin virkning att han inte märkte varken oss eller de människor som fritt passerade igenom vägspärren.

Efter en stund tvingades han slita sig från sin virkning för någon minut och ville diskutera Gaza med oss. Det är förstås det som alla pratar om just nu. Hans åsikter var inte heller särskilt förvånande. Han ansåg att Israel agerade i självförsvar och som svar på min kommentar om det oproportionella i det så kallade självförsvaret, som dödar många civila inklusive barn, sa han att Hamas använder dem som mänskliga sköldar.

På senare tid har man kunnat hitta några artiklar om Veolia och hur de bryter mot folkrätten genom att bygga en spårväg i östra Jerusalem på uppdrag av Israel. Det är nämligen förbjudet enligt folkrätten för en ockupationsmakt att bygga eller på andra sätt störa eller ändra demografin och infrastrukturen på ockuperat område. Enligt Veolia kommer spårvägen gynna alla boende i östra Jerusalem men den byggs framförallt för att bättre koppla ihop bosättningarna med stadskärnan. Denna artikel i Fria Tidningen, http://www.fria.nu/artikel/75948, berättar om den närastående upphandlingen av driften av Stockholms lokaltrafik. Veolia är ett av de företag som lämnat in anbud till Stockholms stad för att fortsätta att driva SL. Under hösten har protesterna mot detta börjat ta fart.

Diakonia, är en av de organisationer som starkt kritiserat detta och även fått uppmärksamhet för det, både i Sverige och internationellt . Och efter att andra företag på senare tid fått på foten för att de bryter mot folkrätten genom aktiviteter på ockuperat område borde rimligtvis även Veolia få det. Och mer av detta! Det ska svida att bryta mot folkrätten. Jag vill se fler snöbollseffekter. Att bryta mot folkrätten ska helt enkelt inte vara OK. Och framförallt statliga företag och institutioner borde besluta att ha det som en del av kraven vid offentliga upphandlingar, att företagen som lämnar anbud inte kan bli aktuella ifall de kraftigt kränker mänskliga rättigheter eller folkrätten.

Länken till denna artikel hittade jag för övrigt i ett palestinskt nyhetsbrev som en israelisk kompis till mig vidarebefordrade. Kul att Joakim och Diakonia även får internationell uppmärksamhet. Heja heja!