150 års fängelse

Den 31 augusti i år presenterades Guatemalas första dom för påtvingade försvinnanden då Felipe Cusanero, före detta ledare för de paramilitära ”självförsvarstrupperna” PAC i byn Choatalum, dömdes till 150 års fängelse för sex försvinnanden utförda mellan åren 1982-1984.

Det guatemalanska inbördeskriget pågick i 36 år fram till fredsavtalet 1996 och skördade minst 200 000 dödsoffer. Cirka 45 000 människor ”försvann” också, vilket innebar att de fördes bort av väpnade aktörer (främst armén) för att aldrig mer komma tillbaka.

Den dömde Cusanero är en total ”nobody” i sammanhanget, en fattig bonde som kanske bara följde order, men att domen rör just påtvingade försvinnanden gör att många hoppas på att arbetet för rättvisa nu kan gå vidare, längre upp i arméns och statens hierarki.

Till skillnad från brott som kidnappning och mord så ses påtvingade försvinnanden som brott mot mänskligheten och i själva definitionen av brottet anges att det utförs enligt en systematisk plan, framtagen och genomförd av staten för att terrorisera civilbefolkningen.

Detta är något som aldrig tidigare har erkänts i en guatemalansk domstol, och med denna dom i ryggen öppnas nya möjligheter för att även andra drabbade ska nå rättvisa.

Efter att domen presenterades har vittnen och lokala ledare mottagit hot från Cusaneros anhöriga, men fallet följs av utländska ambassader och fredsobservatörer från bland annat Kristna Fredsrörelsen. I ett uttalande säger en jurist från människorättscentret CALDH:

- För CALDH så är detta ett första konkret resultat av en kamp som har förts i över 40 år. Domen betyder oerhört mycket för alla de tiotusentals människor vars anhöriga försvann. Det här öppnar dörren för att andra ska kunna söka rättvisa.

Aron Lindblom

Mer info på KrFs hemsida:                                                                                                http://www.krf.se/forsta-domen-for-forsvinnanden-i-guatemala


Med stora steg trettio år bakåt i tiden!

Ofta när man prata om Latinamerika så framgår det att den bild som många har av kontinenten är präglad av militärdiktaturer, revolutionsromantik och ordet "bananrepublik". Det är inte så konstigt med tanke på de nyheter som präglade kontinenten under en lång tid. Men detta var för trettio år sedan. De flesta diktaturerna på kontinenten föll redan på åttiotalet, bara ett inbördeskrig pågår för närvarande (även om våldsnivåerna i vissa länder ligger över den i regelrätta krig) och större delen av kontinenten har numera demokratiskt valda ledare. Det är lite som om vår bild av kontinenten stannat någonstans på sjuttiotalet och inte följt med i den ekonomiska och demokratiska utveckling som trots allt skett på många håll. För kontinenten har demokratiserats, militären har avstått från att göra ingripanden i länders inrikespolitik, många kontrollfunktioner har flyttats från försvarsdepartement till civila departement och mänskliga rättigheter är numera ett honörsord i vart enda land - men mest på papperet.


Det är just därför som söndagen's kupp (den 28/6) i Honduras är så oroväckande. Militären anser sig ha mandat att störta en folkvald president och installera en ny. Att en president är impopulär är ingen ursäkt, om det ens skulle vara ett argument i detta fallet. Det finns många impopulära ledare i Amerika. 2006 rankades Perus Alan García och USA's George Bush till de mest avskydda ledarna i sina respektive länder. Det vore givetvis absurt att mot bakgrund av det låta militär ta över styret av landet.


Lyckligtvis lever de internationella demokratiska institutionerna och är dessutom betydligt starkare och mer självständiga än vad de var under militärjuntornas sjuttiotal. OAS, organisationen för Amerikanska Stater, har unison och i mycket hårda ordalag fördömt kuppen och hotar med att utesluta landet ur organisationen om inte den demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya återinsätts. Andra politiska ledare i regionen har lovat att resa med Zelaya tillbaks till Honduras och även Barrak Obama har slagit fast att Zelaya "förblir Honduras president".


Men kuppmakarna lyssnar inte. Vi får rapporter från vår samarbetspartner i landet, CIPRODEH, om protester som slåss ned av militär och polis, stängda TV och radiokanaler, kommun och regionalpolitiker som arresterats och, skrämmande nog, om tvångsrekryteringar till armén bland plantagearbetarna på bananfälten, även av barn så unga som tolv år.

Kuppen tar kort sagt Latinamerika trettio år tillbaks i tiden. Det kan aldrig tillåtas. I fall omvärlden inte fortsätter med tydliga fördömanden och fortsätter med handelsblockaden så kommer demokratin och respekten för mänskliga rättigheter ha flyttats trettio år bakåt i tiden och tillbaks på ruta ett. Militären får inte återigen bli en politisk aktör.

Jesper Wiklund


Bolivia går framåt - följer vi med?

                                               

Jag har tidigare skrivit här om arbetet för att få till stånd en vapenlagstiftning i Bolivia - det enda landet i Latinamerika som helt saknat en sådan. Det är ett viktigt arbete, Latinamerika som region har den högsta mordfrekvensen i världen och en mycket stor del av dessa mord begås med skjutvapen. I en del länder överskrider mordfrekvensen till och med den i ett regelrätt krig.


I Bolivia har stora framsteg precis nåtts i detta arbete. Underhuset i Parlamentet godkände under den andra veckan på det nya året det lagförslag som KrFs samarbetspartner CEJIP jobbat så hårt på att skapa stöd för. Förslaget bygger på den modellag för skjutvapen, ammunition och relaterat material som togs fram av organisationer ur det civila samhället i Latinamerika under 2006 på uppdrag av PARLATINO - det latinamerikanska regionala parlamentet. Det kan tyckas tillkrånglat med en produktion av så många dokument men fallet Bolivia är bara ytterligare ett exempel på det latinamerikanska civilsamhällets oerhörda kapacitet samt på vilka stora vinster som finns i samarbete mellan dessa organisationer och parlamentariker. Med detta som bakgrund blir Sveriges nya biståndspolitik särskilt oroande där flera av de ramorganisationer som fördelar anslagen till de svenska enskilda organisationer som jobbar med partners i syd har fått sina anslag kraftigt nedskurna för i år. Trots den styrka som våra vänner i Latinamerika visat upp gång efter annan kvarstår det faktum att de allra flesta av dem saknar ekonomiska resurser för att göra sin röst hörd - och utan dessa resurser kommer deras budskap och kunskap att klinga ut ohörd.


För arbetet i Bolivia kvarstår nu att få Senaten att godkänna förslaget. Inte heller det ett lätt jobb men KrF kommer finnas på plats för att ge det stöd vi kan åt CEJIP i detta arbete.

 

                                                                                                                                                                                             Jesper Wiklund

(I gruppen som jobbade med att ta fram Modellagen ingick: Viva Rio, CLAVE, Parlamentariska rådgivare från flera länder, Kristna Fredsrörelsen samt Parlamentarikerforum för små och lätta vapen.)


RSS 2.0