Fredsbloggen

Tycker du om att grilla på sommaren? Det gör ca 80% av befolkningen och många anser det vara bland det mest svenska som finns.

Den här sommaren kommer dock inte enbart bestå av flintastekar och haloumiost. I år är det dessutom valår. Valrörelsen har redan kommit igång, den första partiledardebatten har hållits och de två blocken börjar positionera sig. I mitten av Januari kom så den rödgröna oppositionen med sitt ställningstagande kring svensk säkerhetspolitik. Som väntat innehåller det en del bra saker en del mindre bra saker. En av de saker som vi kan vara allra gladast över är det fokus på förebyggande arbete som finns i deras plattform. Detta är en grundpelare i KrF’s arbete och går som en röd tråd genom samtliga programområden. Jag kan inte bli annat är glad när jag läser att ”Det effektivaste sättet att förhindra krigets fasor är att förebygga en väpnad konflikt. Det sker genom civila insatser.” Det är också positivt att man vill arbeta aktivt för nedrusning globalt, ratificera Osloavtalet (omgående), aktivt driva på arbetet med ATT samt ta fram en handlingsplan kring lätta vapen. Samtliga är frågor som KrF aktivt drivit under flera år.

Det som är av allra störst intresse tycker jag ändå är deras textstycke om vapenexport. Hur skulle det gå att hitta en gemensam position kring detta? Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ju drivit på för förbud och i vart fall betydligt striktare regler. Socialdemokraterna har å andra sidan gjort sig ett namn som ett av de partier som starkast förordat en fortsatt omfattande vapenexport. Göran Person sade så sent som i höstas att ”ingen annan i rummet gjort så mycket för den svenska vapenindustrin som jag”. Resultatet är dock på många områden positivt.   Man talar om att pröva ett demokratikriterium, striktare formulering kring MR-kriteriet, ökad koherens med Politik för Global Utveckling samt att man också sätter upp regler för import av krigsmateriel. För att uppnå detta vill man tillsätta en ny utredning. Utredningar brukar vara en strategi för att skjuta jobbiga beslut på framtiden, men här har man också slagit fast att förslag på ny lagstiftning skall presenteras för Riksdagen innan mandatperiodens slut. Allt detta är positivt.

Vad som oroar är att tillståndsprövningen skall göras från fall till fall. Är detta ett steg mot ett mer materielspecifikt synsätt? Inte nödvändigtvis men det skapar ett oönskat tolkningutrymme. I kapitlet Försvarsindustrin, forskning och utveckling slår man dessutom fast att ”En försvarsindustri baserad i Sverige innebär tillgång till egen produktionskapacitet och kompetens. Dessutom innebär förmågan att exportera försvarsmateriel bättre förutsättningar att importera nödvändig materiel.” Det låter i mina öron inte som steg mot allmän och total nedrustning. Vare sig i Sverige eller utomlands.

Trots detta är det i vart fall positivt att de politiska företrädarna nu i god tid inför valet tydliggör sina positioner kring nedrustning och vapenexport. Min förhoppning är att också Allianspartierna presenterar liknande ställningstaganden så att det blir klart vilka de politiska alternativen är i december. Svenska folket är trots allt emot vapen export. I en undersökning som genomfördes av demoskop och tidsskriften Re:public Service i höstas visade det sig att över 90% av svenskarna är emot export av vapen till länder som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Det är alltså att betrakta som mer ”svenskt” att begränsa vapenexporten än att grilla på sommaren! Frågan som kvarstår nu är; vad tycker dina politiska företrädare? Ring och fråga!

 Jesper Wiklund