Fredsbloggen

Det är inte lätt att vara försvarsvän. När väljare nyligen tillfrågades om en rad områden, som vård, skola, polisen, A-kassan och barnbidragen så visade det sig att det finns ett område där såväl borgerliga som rödgröna väljare är överens. Minska hellre utgifterna på försvaret än höj skatten. Fler än dubbelt så många borgerliga och fler än fyra gånger så många rödgröna väljare vill hellre spara på försvaret.

Det är inte lätt att vara försvarsvän. Ingen köper JAS-plan, om de inte får lite extra vid sidan om. Misstankar om korruption gäller i Tjeckien, Ungern och Sydafrika. Den svenska förundersökningen är förvisso nedlagd, men det verkar mest handla om bristande resurser.

Det är inte lätt att vara försvarsvän. Det räcker inte med att våra grannländer sagt nej till att köpa JAS-plan. Nu vill inte ens Svenska försvaret köpa svenska vapen (Hägglunds) utan väljer finskt istället (Patria). Detta väcker frågor om hur bra svenska vapen egentligen är och varför vi ska exportera dem överhuvudtaget.

Det finns dock ljuspunkter. Bahrain, Saudiarabien, Thailand och Tunisien köper svenska vapen. Det är förvisso tvivelaktiga regimer, men pengar är pengar, eller? USA köper också svenska vapen. Sedan USA:s invasion av Irak har den svenska exporten av vapen till USA mer än fördubblats, trots att export till krigförande land bryter mot svenska exportregler, men pengar är pengar, eller?

Det finns fler ljuspunkter. Utlandsuppdragen ökar och nyligen genomfördes den största militärövningen hittills på svensk mark och relationerna med NATO är goda. Försvaret tvingas förvisso spara (genom att få en uppräkning som är lägre än den allmänna kostnadsökningen), men omsätter för 2009 ändå 44 miljarder vilket är betydligt mer än för rättsväsendet (32 miljarder), biståndet (30 miljarder) och mer än åtta gånger så mycket som miljövården (5).

Det är inte lätt att vara försvarsvän, med det finns ljus i mörkret.

Klas Corbelius

Jag har en känsla av att det som blir kvar när de sållat färdigt inte är mycket mer än en brun sörja som ingen av oss vill ha.

                                                                                                                                                                                            Jesper Wiklund

Kristna Fredsrörelsen har firat 90 år med pompa och ståt den gångna helgen! Jubileet har uppmärksammats av flera medier.

Dagen skrev den 19 mars en hyllande artikel där man bl.a. berättar om hur rörelsens grundare, John Voxström, hjälpte en tidigare anställd i vapenindustrin att sälja trädgårdsmöbler:

"John Voxström nöjde sig inte med att konstatera att en tidigare anställd i vapenindustrin försökte överleva på att tillverka trädgårdsmöbler. Han hjälpte honom att sälja dem. Trädgårdsstolen Pax var mer än en sittmöbel. Den var en symbol för människans strävan efter att kunna se sig själv i spegeln och göra uppoffringar för drömmen om att alla människor ska kunna leva i fred och frihet."

En väldigt praktisk form av solidaritet! Läs hela artikeln: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=165125

Kyrkans tidningar har också uppmärksammat 90-årsjubileet:

http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/kristna_freds_firar_90_ar_med_kalas_0_9234.news.asp

Forsfor är ett icke-metallikt grundämne som ingår i RNA och DNA och därför är nödvändigt för alla levande celler. Vit fosför antänds när den kommer i ontakt med syre och brinner med ett blekt ljus. Det fick därför namnet "Ljusbäraren" av grekerna. Vackert.

Vit fosfor har av flera länder använts i krig för att lägga ut rökridåer men på grund av att det också fungerar som ett offensivt vapen som bränner ner byggnader och ihjäl människor har det ansetts vara är ett krigsbrott att använda vit fosfor i tätbebyggda områden då det drabbar civila urskiljningslöst. Flera organisationer rapporterar nu att Israel använt sig av vit fosfor i bombningarna av Gaza - ett av världens mest tättbefolkade områden.

När vit fosfor har antänds är det nästan omöjligt att släcka med vatten. I DN 25/1 intervjuar Lotta Schüllerqvist en läkare i Gaza som beskriver vad som händer när ämnet träffar huden:

"Djupa bränsår, i många fall ända in i skelettet, som inte slutade brinna på flera dygn, trots att vi försökte ta bort all brännskadad vävnad. Infektioner utvecklades, och i flera fall steg det upp rök eller eldflammor ur såren när vi tog bort bandagen."

Det latinska namnet på vit fosfor är kanske mer passande:

       -      Lucifer.

                                                                                                                                                                                              Jesper Wiklund

Jag gillade alltid Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, och har väl hittills tyckt att den nuvarande inte har lika mycket karisma. Att han inte riktigt ännu gjort något avtryck. Ställde mig nästan frågande till utnämningen. Vad är det han vill åstadkomma och hur? Jag kan ju inte ens komma ihåg hans namn. Typ. Om jag ska vara ärlig kan jag inte riktigt komma ihåg Kofi Annans agenda heller, förutom att jag tyckte han var "bra" och att han hade ett problem med Bushs marginalisering av FN och unilaterala syn på USA:s plats i världen.

Det här citatet av Kofi hittade jag igår morse på Dagens Arena webbupplaga: "Dagens gränser går inte mellan olika nationer. De går mellan de maktlösa och de maktfulla. Mellan fria och fängslade, mellan privilegierade och förtryckta. Inga murar kan i dag separera en humanitär kris i en del av världen från en säkerhetspolitisk kris i en annan del." Och det säger väl ganska mycket om hur världen ser ut. Om att Bush-doktrinens bekräftelse av "the clash of civilisations" inte stämmer utan bara hetsar till fördomar, rasism, våld och militarism och möjligtvis blir till en självuppfyllande profetia. Och att den världssynen bara leder till mer våld och militarism och för oss längre bort från målet en fredlig och rättvis värld.

Med Barak Obama i Vita Huset är förväntningarna stora på en annan världsordning och redan idag kan vi glädjas åt budskapen om att Guantanamo ska läggas ner inom ett år och att tortyr återigen ska ses som förbjudet för den amerikanska armén. Magkänslan säger att det kommer bli många "defining moments" för den nytillträdde presidenten.

När det gäller Ban Ki-Moon, har jag väntat på hans "defining moment" sedan han tillträdde. Utan att ha någon direkt uppfattning om Kofi Annans defining moment, så är min känsla att han iallafall hade flera stycken sådana. Men nu i början av veckan såg jag något som kan liknas vid ett sådant, när han besökte det sönderbombade Gaza. Han använde ordet "heartbreaking" för det han såg och krävde att en utredning skulle göras om detta krig. När jag hörde honom säga det ordet, insåg jag vad otroligt emotionellt laddat det är. Smaka på det: heart breaking. Jag har svårt att hitta ett ord som bättre beskriver känslan inför övervåldet i Gaza. Heart breaking.

Sara Lindblom

På ledarplats i DN skrev Per Ahlin den 11 december om svårigheterna av att tvinga fram fred utifrån och behovet av att förebygga konflikter innan de fått dödliga konsekvenser. I DN den 19 december skriver han om en total och global nedrustning av kärnvapen. Båda dessa frågor är högst aktuella och det är glädjande att DNs ledarskribenter lyfter dem och att de gör det på ett så förtjänstfullt sett som Ahlin. Han är därför välförtjänt ett stort fång rosor lagom till jul.

Jesper Wiklund

För ett tag sedan skulle jag ut och resa men kom på flygplatsen på att jag glömt mitt och min sons pass hemma. Som tur var kunde jag köpa två tillfälliga pass, men till en kostnad av nästan 2000 kronor och ett stort hål i plånboken för resten av månaden. Visst sved det, visst svor jag, visst är det en utgift jag fortfarande har svårt att acceptera. Men ändå bleknar den vid en snabb jämförelse av hur mycket vi lägger på vårt försvar. De pengar jag lade på de tillfälliga passen når nämligen inte upp till ens två sekunders försvarsutgifter. Det tål att upprepas - varje sekund kostar de det svenska försvaret rejält över 1000 kronor!

Den summa vi lägger varje år på enbart det militära försvaret skulle vara tillräckligt för att fördubbla pensionerna eller anslaget till forskning och universitetsutbildning.

Den stora frågan för försvarsivrare så väl som för oss kritiker är om vi får maximal säkerhet för varje satsad krona. En jämförelse visar att svenska soldater kostar väsentligt mer än i andra länder.  Men den allra största frågan att besvara är kanske ändå vilken typ av hot det är vi i första hand skall försvara oss mot. Inte bara de senaste, säg tio, åren utan förmodligen de senaste 195 åren har fler svenskar dött i sjukdomar, olyckor eller naturkatastrofer - i Sverige eller utomlands - än i väpnade konflikter. Den senaste Försvarsberedningen visade ju också på att miljöförstöring och klimatförändringar utgör det allvarligaste hotet mot människors säkerhet i dagsläget. Varför har detta då inte återspeglat sig i statsbudgeten? Miljödepartementets budget skulle behöva tiodubblas för att komma i närheten av utgifterna inom försvarsdepartementet.

En annan fråga som tål att diskuteras är den om Politik för Global Utveckling (PGU) som man enats om mellan samtliga riksdagspartier och där man kommit överens om att samtliga politikområden skall verka för global rättvisa och utveckling. Detta gäller biståndspolitik så väl som handel- , utrikes- och försvarspolitik. Man kan undra på vilket sätt svenska vapenleveranser till kärnvapenmakterna Indien och Pakistan (som dessutom befinner sig i konflikt med varandra) bidrar till ökad säkerhet eller hur försäljning till diktaturerna Saudarabien och Förenade Arabemiraten skall bidra till minskad fattigdom. Eller hur den ansvariga myndigheten, Inspektionen för Strategiska Produkter, ens kan komma på tanken att öppna upp för framtida försäljning av krigsmateriel till Colombia samtidigt som man vill bidra till en förhandlad lösning på konflikten. Detta i en situation där ett flertal i den colombianska kongressen befinner sig i en rättsprocess för sina kopplingar till paramilitärerna i landet.

Om flera av dessa frågor kring svensk försvarspolitik kan man läsa mer i den nyutkomna boken "Säkerhetspolitik för en ny tid" (Åkerstöm, Pax förlag). Målsättningen med boken uppges vara att skapa en fördjupad förståelse kring dagens säkerhetspolitiska debatt. Vi får hoppas att den uppnår det målet och att vi de närmaste åren kanske rentav får se ett bredare ifrågasättande av den svenska säkerhetspolitiken.


                                                                                                                                                                                            Jesper Wiklund

Efter över fyrtio års väpnad konflikt i Colombia krävs en bred uppslutning för fred i samhället och en hållbar och rättvis lösning. Den nya situationen i landet har aktualiserat frågan om att finna en politiskt förhandlad lösning på konflikten som ett alternativ till den militära strategi som idag tillämpas av regeringen. Här är det civila samhället en nyckelaktör.

- De civila aktörerna balanserar på knivens egg i konfliktens Colombia. Det är svårt att hålla sig utanför. Därför är det inte heller bara regeringen och de väpnade aktörernas ansvar att hitta lösningar på konflikten, det ligger också på var och en av oss i det civila samhället. Det är inte bara en konflikt som avgörs på slagfältet, den går djupare än så. Därför måste en fredsprocess ha en social förankring, det handlar inte bara om att sluta skjuta på varandra, säger Herminio López Ariza, generalsekreterare i ungdomsnätverket Red de Jóvenes Magdalena Medio.

Över fyrtio år av väpnad konflikt och återkommande konfrontationer mellan paramilitär, gerilla och regering har orsakat ett oerhört lidande för civilbefolkningen och försvagat rättssäkerheten i Colombia. I konfliktens spår har det vuxit fram en humanitär kris av enorm omfattning. Det finns positiva inslag i MR-situationen i landet, men i många fall pekar civilsamhället på att situationen har förvärrats. Med bakgrund av detta har en bred akademisk som politisk debatt om övergångsrättvisa och fredsbyggande skapats.

María Clemencia Herrera, ursprungsfolksledare från amazonasfolket Uitoto, ställer krav på fred och deltagande.

- I dag är hela samhället påverkat av konflikten. Ursprungsfolken anklagas för att erbjuda de väpnade aktörerna skydd. De anklagar oss för att stödja såväl paramilitärerna som gerillan, men vi har inte med dem att göra. Ursprungsfolken arbetar för att återerövra våra territorier som har stulits från oss och vi vill bli lämnade i lugn och ro på vår mark. Vi arbetar för enighet, solidaritet och jämlikhet, säger hon.

Herminio och Clemencia deltog i ett seminarium i Sveriges Riksdag den 3 december.

Idag skriver mer än 100 länder under ett förbud mot klustervapen i Oslo. Ett fåtal länder med Norge och Irland i spetsen har tillsammans med hundratals frivilligorganisationer drivit fram förbudet.

Klustervapen sprider mängder av minigranater omkring sig och orsakar enormt mänskligt lidande. Sverige meddelade för ett par veckor sedan att det kommer att skriva under, vilket innebär att det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 måste skrotas.

- Även om några av stormakterna inte vill skriva under avtalet har det redan blivit moraliskt förkastligt att använda vapnet, säger Thomas Nash som är ordförande i Cluster Munition Coalition till Svenska Dagbladet.

Ryssland och USA är bland de länder som inte kommer att underteckna avtalet. Efter undertecknandet idag ska avtalet ratificeras och kommer sedan att träda i kraft under 2010.

Det var mindre än två år sedan Norge tog initiativ till avtalet, vilket bevisar att det går snabbt att förändra världen ibland, tack vare kampanjarbetet som bedrivits av otaliga personer och organisationer. I Sverige har nätverket mot klustervapen samlat in tusentals namnunderskrifter till den svenska regeringen.

Farc-gerillans försvagade position i Colombia har lett till en ny situation i landet, menar människorättsförsvararen Agustin Jimenez från den colombianska Organisationen för solidaritet med politiska fångar, som var på besök i Sverige i dagarna. De nya styrkeförhållandena betyder inte självklart att situationen för mänskliga rättigheter förbättras.

- Vi är glada över att till exempel kidnappningarna minskat, men samtidigt ser vi ett mönster där tvångsförsvinnanden ökar. Nu har vi kommit till en ny kritisk punkt i utvecklingen i landet, säger han.

Nästan en människa per dag anmäls försvunna, enligt MR-organisationer. Det innebär att siffrorna är tillbaka på samma nivåer som under 80- och 90-talet.

- Även antalet fall av tortyr ökar. Det hänger ihop med regeringens krav på större resultat från militär och polis. Tortyren leder till att fler personer kan gripas.

Uppgifter som kommer fram vid tortyr behöver dock inte självklart innebära att de som grips är skyldiga. För att kunna visa på handlingskraft under sina två mandatperioder, som går mot sitt slut, har president Uribe infört farliga strategier, menar Agustin Jimenez.

- Bland annat handlar det om ett informantsystem, men också ekonomiska ersättningar för dödade gerillasoldater. Det har lett till en ökning av utomrättsliga avrättningar. På advokatkollektivet där jag arbetar har vi fått ta emot väldigt starka vittnesmål och vi var nyss med om att ett barn dödades för att han skulle vittna. Militär är kopplade till detta dödsfall, säger Jimenez.

De senaste faktauppgifterna om utomrättsliga avrättningar, där kropparna efter unga människor klädda i gerillauniform presenterats som dödade i strid, men där det finns bevis som bestrider att dessa skulle tillhöra gerillan, är hårresande.

- Det här handlar om en generaliserad terror. Tidigare genomfördes övergreppen ofta av paramilitären, nu är det ett större deltagande från reguljär militär.

Regeringen försvårar det civila samhällets arbete, men också det internationella samfundets stöd till detta, säger Jimenez. Den utländska närvaron pressas, bland annat genom hårdare visum-regler och kontroller av utlänningar av säkerhetspolisen DAS. Nyligen utvisades en tyska och två fransmän som arbetat med sociala organisationer i landet.

- De försvårar det gemensamma arbetet för mänskliga rättigheter. 

Men Jimenez målar inte allt i svart. I och med Farcs försvagning kan nästa president kanske ha råd med att inta nya perspektiv. Perspektiv på fred och en öppning för en förhandlad lösning på konflikten, samt en intersocial dialog kring denna fred.

Läs mer om fallen med de dödade ungdomarna här och här.

Kilimanjaros glaciärer smälter på grund av klimatförändringarna. Olivia Kibui Mbugua från Kenya visade bilder tagna på det mäktiga berget som tydligt visar hur glaciärerna minskat drastiskt.

Det är inte så enkelt som att klimatförändringar automatiskt leder till krig, menar Olivia som bjudits in till Sverige för att tala om sambandet mellan krig och klimat. Konflikter existerar i ett samspel mellan olika politiska och sociala faktorer, såsom orättvis fördelning av resurser. Men klimatförändringarna kan spä på konflikter eller bidra till att latenta konflikter blir våldsamma. Till exempel när flera grupper konkurrerar om resurser som blir allt knappare.

Olivia gästade Ekumeniska centret, där Kristna Fredsrörelsen har sitt kontor, idag. Hon jobbar på National Council of Churches of Kenya, som arbetar hårt för att påverka politiker att ta sitt klimatansvar.

- Det här är en fråga som är så viktig att den kan driva våra biskopar ut på gatorna i protest, sade Olivia.

För ett land som i stor utsträckning är beroende av jordbruk får klimatförändringarna allvarliga konsekvenser. Torka och översvämning leder till att människor förlorar sin skörd. Nomader tvingas överge sin traditionella livsstil när betesmarkerna försvinner.

På frågan om vad vi kan göra i Sverige, säger Olivia:

- Vi i Afrika måste göra vår läxa och ni i Europa måste göra er. Så kan vi mötas någonstans i mitten. Dialogen mellan det civila samhället på våra respektive kontinenter borde öka så att vi kan dela med oss av våra framsteg. Och ni i den rika världen måste dela med er av ny teknologi.

Olivia besöker Sverige för att delta i aktiviteter inom Kyrkornas Globala Vecka.

Uttorkad brunn i Sudan.

Sveriges regering säger att människorättsperspektivet ska genomsyra all svensk utrikespolitik. Det gäller även vapenexporten. Men Lars Ångström, ledamot för miljöpartiet i exportkontrollrådet för svensk vapenhandel menar att denna är väsensskild från regelverket.

- Lätta på sekretessen och skapa insyn i exportkontrollrådet. Först då kan vi se ett närmande mellan ord och handling, sade han på MR-dagarna i Luleå.

Sverige är världens åttonde största vapenexportör, trots att vi har en restriktiv vapenexportlag. Lars Ångström, som talade på seminariet om svensk vapenexport i Luleå som organiserades av Kristna Fredsrörelsen i samarbete med Svenska freds, Amnesty och Diakonia, menar att lagtexten i sig är bra.

- Där står det att riktlinjerna inte får strida mot svensk utrikespolitik. Exporten är en viktig utrikespolitisk handling, det är ett ställningstagande vilka länder vi exporterar till och det kan ses som ett direkt stöd till till exempel diktaturer eller stater som regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. För problemet är att verkligheten svävar omkring helt skilt från detta regelverk, säger han.

Lars Ångström tycker att det är en paradox att Sverige exporterar vapen till länder som till exempel Saudiarabien och Pakistan, samt att man banat väg för export av krigsmateriel till Colombia trots att där pågår omfattande strider och kränkningar.

- Exportrådet har sin egen sfär som tar beslut som är väsensskilda från de vackra orden om MR i svensk utrikespolitik från till exempel regeringsförklaringen. Allt detta är möjligt på grund av sekretessen.

Enligt Lars Ångström leder sekretessen i exportkontrollrådet, som finns till för att skydda industrin och främmande makt, till att ledamöterna inte kan ställas till svars.

- De har sin egen agenda, en egen dagordning. Jag tycker att man iallafall skulle kunna offentliggöra handlingarna i efterhand för att kunna utdöma ansvar.

Bolivia är sedan länge ett av värdlens mest ojämnlika länder där extrem fattigdom existerar sida vid sida med extrem rikedom. Landet har, eller hade i vart fall, också latinamerikanskt rekord i antal regeringsbildningar, bara sedan 2002 har man hunnit med fyra presidenter. Men man har ändå varit förhållandevis skonade från väpnade konflikter i landet om man får tro Uppsala Universitets konfliktdatabas. Man har också varit förhållandevis förskonade från den extrema brottslighet och våldsanvändning som blivit en del av vardagen i länder som El Salvador, Guatemala, Honduras, Haiti, Mexiko och Colombia samt delar av Venezuela och Brasilien. Denna relativa fredlighet verkade under en period i somras vara ett minne blott.

Den opposition mot president Evo Morales som länge högljutt protesterat mot de flesta av de reformer som föreslogs från dennes sida tog under ett par dagar till vapen och ockuperade rent av myndighetsbyggnader och en av flygplatserna i de provinser där de har som starkast stöd. Man ville stoppa den nya konstitution och den jordreform som Morales försökte driva igenom. Det rapporterades även om dödsskjutningar av grupper från ursprungsfolken som varit mycket starkt bidragande till att föra presidenten till makten. Efter förhandlingar där oppositionen fick möjlighet att förändra stycken i konstitutionen lugnade läget dock ner sig och för ögonblicket tycks det som de inbördeskrig som folk länge fruktat ännu befinner sig en bit bort.

Intressant att notera är dock att Bolivia är det enda landet i Latinamerika som inte har någon nationell vapenlagstiftning. Innehav av vapen (vem som får ha det, hur och var de får förvara det) regleras genom ett gammalt presidentdekret som är långtifrån heltäckande. Det rapporteras nu till exempel om en vapenleverans mellan privatpersoner i Argentina med mottagaradress hos privatpersoner i oppositionsprovinserna i Bolivia. Denna stoppades dock av den strikta argentinska vapenlagstiftningen (som drivits igenom enbart de senaste två åren tack vare ett starkt arbete från argentinska enskilda organisationer inom nätverket Red Argentina por Desarme - RAD). Behövs det sägas att en injektion av skjutvapen i det läge landet befann sig i under dessa dagar hade varit som att släcka en skogsbrand med T-sprit?

Men hade vapenförsäljningen gått den andra vägen är det mycket tveksamt om det funnits juridiska möjligheter för Bolivia att stoppa leveransen. Det råder därför stor enighet om att en prioriterad fråga för hela regionen är att stötta Bolivia i att ta fram en vapenlagstiftning som ger myndigheter praktisk möjlighet att kontrollera vem som har ett vapen, hur många de är och var de har dessa.

Astríd Orjuela från CCJ (Colombia) och Juan José Lima, Cejip (Bolivia) på
ett FN-möte om vapen i sommras

Det verkar också som att det finns en god jordmån för ett sånt arbete i dagsläget. Den Bolivianska organisationen Cejip har lyckats föra samman de två i frågan mycket viktiga myndigheterna polis och militär till att enas kring ett förslag och man jobbar nu för att skapa en bred parlamentarisk enhet innan förslaget lyfts i parlamentet. Vi får hoppas att det går lika bra som det gick i Argentina för ett par år sedan.

Jesper Wiklund

Känns det tryggare nu med en ny president på väg in i Vitahuset? Med en Obama som uttryckligen vill lyssna och eftersträvar dialog? Med en ledare för värdens största demokrati - och producent av växthusgaser - som säger sig vilja ha en förändring? Jo, många i USA och även värden i stort var lyckliga när Barak Obama utropades till segrare i valet den 4:e november. Men det är inte alla som gläder sig. I Washington Post beskrivs i en artikel från den 27:e oktober 2008 (av Fredrick kunkle) hur, i en situation där folk slutat köpa kläder, bilar och möbler, försäljningen av vapen och ammunition ökat med mellan 8 och 10 procent under året.

Ökningen kan ha flera orsaker. Den sviktande ekonomin har skapat en ökad känsla av otrygghet som vissa försöker kompensera med ökad beväpning. Men många köpare, säljare och experter menar att även en rädsla för att Obama tillsammans med demokrater i kongressen skall driva igenom stärkt vapenkontroll bidragit till vad som kan ses som en "hamstring" av vapen bland sektorer i det amerikanska samhället. Detta baserat på uttalanden från Obama där han säger att han stödjet individers rätt att bära vapen men också sunda säkerhetsåtgärder.

Men inte heller McCain var en favorit bland vapenfantasterna. Även om de kände sig mindre hotade av honom var det flera som var arga över hans tidigare stöd till kontrollåtgärder så som att även de som köper vapen på vapenmässor måste genomgå en bakgrundskontroll. Däremot rapporteras de flesta gilla älgjagande Palin.

Med tanke på att den koppling som tycks råda mellan ekonomisk tilbakagång, rädsla för en presidentkandidat som lockat historiskt många väljare till vallokalerna och ökande vapenförsäljning kanske vi törs hoppas på ett riktigt dåligt vapenår 2009 - det skulle vi alla tjäna på.

Jesper Wiklund

Fången bakom gallret i besöksrummet har suttit inne i två år och fyra månader utan dom. Han är en av säkert tusentals fångar i fängelserna i Chiapas som inte fått en rättvis prövning av sitt fall. Dessutom är han en av många som kategoriseras som politiska fångar och där man kan bevisa att de utsatts för rättsövergrepp med fabricerade anklagelser, inte fått rätt till advokat eller tolk, och som torterats vid ett flertal tillfällen, av poliser, på åklagarmyndighet och på anstalten. Samtliga politiska fångar har varit engagerade politiskt eller socialt och på så sätt setts som ett hot mot regering eller lokala makthavare, officiella eller inofficiella. Många av dem är zapatistsympatisörer, nästan alla tillhör något ursprungsfolk.

Som tur var finns det ljusglimtar i helveteshistorierna också. Några dagar senare åkte jag folkabuss tre timmar utanför San Cristobal de las Casas bland överväldigande bergslandskap och träffade en av de fångar som släpptes i april efter en över 30 dagar lång hungerstrejk och massiva påtryckningar från MR-organisationer nationellt och internationellt. Såna som vi. Nu sitter han i hängmattan i sitt lilla hus och frun lagar tortillas och de fyra barnen kan nästan inte slita sig ifrån honom. Han är visserligen villkorligt frigiven under förutsättning att han presenterar sig och skriver under dokument med jämn tidsintervall, något som han inte gör för att han anser att det är att förklara sig skyldig till ett brott han suttit inne för under sex år men inte begått. Men han är i sitt hus, med sin familj, odlar sina saftiga apelsiner och fortsätter att organisera sig i den by han lämnade.

På den resa som jag gjorde i Mexiko i september frågade jag representanter för olika MR-organisationer och sociala organisationer i det civila samhället hur viktig den internationella närvaron och påtryckningar utifrån är. Alla svarade gemensamt att det har stor betydelse, för människors säkerhet och för att få resultat i olika påtryckningsfrågor.

- Det bästa verktyget för att få stopp på övergrepp är att föra fram dem i offentlighetens ljus, säger Diego Cardenas, chef på MR-centret Frayba i San Cristobal i Chiapas, och pekar bland annat på just frisläppandet av ett 30-tal politiska fångar ur fängelser i delstaten efter internationella påtryckningar i våras.